Det löjligt grandiosa kucklet balanserat på slak lina

Det är högt i tak som i en domkyrka, och runt de väldiga väggarna löper loftgångar som på en Shakespeare-teater. Orionteatern i Stockholm, en f. d. mekanisk verkstad, ger med sina speciella rymd en egen stämning till varje verk som tar form på det råa betonggolvet.
Allt syre gör att det är svårt att kalla Kuckel för ett litet verk, ens med Ekman-mått mätt. Men till skillnad från de stort anlagda verken för operascener, som Eskapist, Cow eller En midsommardröm är det blott sex dansare som tar de väldiga ytorna i besittning i stället för en hel, samkörd och väldrillad kår. Och Alexander Ekman dansar själv som en i ensemblen, där också Mats Ek-veteranen Yvan Auzely märks, liksom Charlotta ”Age on Stage” Öfverholm och Oscar Salomonsson från Kungliga baletten. Salomonsson är på väg att bli en Ekman-specialist efter huvudrollen i Eskapist – han skapar en lustigt nollställd persona, lika komisk som tragiskt vilsen.
Alexander Ekman tolkar ordet ”kuckel” som en synonym för manipulation. Han vill ge en bild av ”det gemensamma kuckelsamhället som vi har byggt upp”. Som jag ser det handlar det mest om konventioner och överenskommelser i det sociala livet människor emellan, och i självpåtagen högtidlighet. Yvan Auzeley visar och presenterar magistralt en sko på rätt sätt. Pompöst vänder han en vanlig svart sko på olika sätt i knät och försöker snart förmå någon annan att ödmjukt betrakta och efterhärma. Mina tankar går till någon exklusiv modeaffär där en sko eller en väska förevisas med ett allvar som är närmast löjligt grandiost. Det är ju bara en sko! Alexander Ekmans humor är städse närvarande i hur hans blick och grepp fångar dessa sex människors bristande möjligheter att mötas.
Fem dansande män och en kvinna: Charlotte Öfverholm erbjuder ett spektrum av beteenden som prövar omgivningen. Är det just kvinnor som är jobbigast, börjar jag grubbla surt, eller kan detta vara en uppgörelse med en gammal knirrig mamma? Gång på gång klättrar hon upp i det I-väntan-på-Godot-träd som ensamt ståtar på scenen, piper hjälp! Och måste lyftas ner.
Kuckel pendlar mellan dans och teater, mellan tablåer som vilar på dramatik och sekvenser som är smidig, samordnad dans mer samtida än med klassiska referenser. Men filmaren Alexander Ekman finns också närvarande i denna koreografi – scenerna som uppstår på loftgångarna är bildstarka som filmsekvenser där det spelas saxofon, dansas, klättras skyhögt upp till nocken.
”Mannen som gör vad som faller honom in” har jag då och då kallat Alexander Ekman – och det stämmer. Kuckel har ingen större likhet med andra verk av hans hand, kanske han prövar en ny väg och kanske var det lockande att dansa själv, vilket han gör utmärkt stringent och fint matchad av Matteo Carvone och Jesse Kovarsky.
Hela ensemblen balanserar på slak lina över gravallvar och komik. Dans och bildskapande testas över stora ytor; men ett mindre Ekman-verk är det likväl. Eller vill han bara kuckla med sin entusiastiska publik och se hur mycket manipulation den tål?

Kuckel spelas på Orionteatern till och med 12 april.

Margareta Sörenson