I den bästa av alla världar

När Ole Anders Tandberg släpps loss brukar det bli skoj. Ibland spejsat i överkant, men av Voltaires ironiska pamflett Candide eller Optimisten från 1759 blir det till en crazy bilderbok, en absurdistisk road-movie för vår tid. Romanen har i sin grundritning en humoristisk ton, där den skildrar hur Candide går från olycka till olycka, från krig och elände till förlust – ständigt lika optimistisk om ”den bästa av världar”. Till slut kan han återförenas med sin själs älskade, Kunigunda, och ”odla sin kål”.
Detta är inte en opera utan en musikal av Leonard Bernstein, komponerad bara något år innan West Side Story. Det hörs ibland! Och det finns något amerikanskt stars-and-stripes-aktigt stundtals i musiken, som är långt mindre profilerad än i West Side Story. Leonard Bernstein var en samhällsengagerad person, och han tar sig an Voltaires lustfyllda svartmålning av sakernas tillstånd med humor; musikalens libretto är skapat av flera personer än Bernstein, bland dem Stephen Sondheim, men baserat på Voltaires roman.
Att en koreograf gör ”steg”, ”pas” till en opera eller annan musikteater i ett operahus har varit regel i sekler. Först under 1900-talet drevs det in en kil mellan musiken och sångarna på den ena sidan, dansarna och koreograferna på den andra. Ungefär då börjar man kalla en koreograf för en ”koreograf” – innan var de vanligen balettmästare i huset. Så går det inte till längre, och Ole Anders Tandberg som vill ha mycket av allt, har säkerligen insett sin begränsning när det gäller dansandet.
Joakim Stephenson, själv dansare vid Kungliga Baletten fram till sin pension 2016 har fortsatt sitt dansliv som koreograf. Han har, bland annat, gjort verk för Norrdans och filmade koreografier. För Candide har han – såvitt jag kan bedöma – kompletterat regin skojfriskt för stora scenerier med hela operakören, men också försett två dansare som ideligen frigör sig ur massan på scenen med extra rolig koreografi.
Och kanske dansarna, Bernard Cauchard och Yvan Auzeley, har extra roligt själva? Det ser så ut! De dyker upp i diverse roller och alltid i par, vilket förstärker effekten och gör dansen till pricken över i:et i denna lite galna Candide. I samma anda är den huvudsakligen talade rollen som berätterska, en gammal dam med rullator, som Miriam Treichl gör med finess, publikkontakt och glimten i ögat.
Möjligen kan man tycka att det framför allt blir skoj av ironin, och kanske inte så knivskarpt, trots att stycket uppdaterats och fått svenska adresslappar, som den skamliga kolonialhistorien på Saint Barthélemy. Den viftas ju så gärna bort med ett ”Sverige hade egentligen inga kolonier”. Fast det inte är sant: i 90 år var denna karibiska ö svensk, med slavar och plantager komplett.
Det är ändå roligt att se en musikal ta sig en svängom på operascenen – tänk om West Side Story skulle kunna landa här någon gång i framtiden.

Margareta Sörenson