Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 29 februari 2020

Lyhörda kroppar

2020-02-10

Fakta:

Namn: Here-Us-Now
Koreografi: Helena Franzén
Musik: Jukka Rintamäki
Ensemble: Helena Franzén, Katarina Eriksson, Annika Hyvärinen, Åsa Lundvik Gustafson, Elizaveta Penkova, Moa Westerlund
Plats: Dansmuseet, Stockholm
» https://helenafranzen.se

Helena Franzéns trettio år som koreograf har fått en retrospektiv på Dansmuseet med en utställning. I den fanns också plats för mindre sekvenser dans, men först när utställningen nu har avslutats gavs ett större dansverk: Here-Us-Now. Det är delar av äldre verk som fogats samman till ett nytt verk och blivit ännu ett exempel på att ett och ett inte alls bara blir två utan något mycket större. De sammanförda delarna och de skickliga dansarna, lyhörda med hela kroppen, lyfter verket uppåt och framåt till en helhet.
Dessutom är dansarna i detta verk hela sex till antalet, alla kvinnor. Vitklädda och med en lugnt avspänd utstrålning och gediget kunnande blir de till en kår som fyller dansgolvet i den gamla bankhallen hos Dansmuseet. Helena Franzén inleder med ett soloparti, franzenskt elegant, enkelt, i mjuka fraser. Hennes starka accent av axlar och armar – som om hon var upphängd i sitt axelparti – tas snart upp av två av de andra dansarna, som också dansar vidare i Franzéns precisa stil där benen liksom mäter upp golvet i cirklar. En och en, två och två och alla på en gång: Jukka Rintamäkis musik mullrar friskt därtill, och nynnar stundom finstilt.
Ett verk av denna storlek – både till innehåll och utförande – borde förstås få möta en större publik. Ofta nog har Helena Franzéns verk cirklat i dansvärlden med korta besök och på små spelplatser. Hennes solon, nästan stränga i sin formmedvetenhet, är ofta svala, liksom teoretiska. Mötet med flera andra och olika kroppar skänker en slags värme och fler kontaktytor med publiken, som sitter på två sidor i vinkel vid dansgolvet.
Den avslutande scenen där alla dansarna går baklänges på alla fyra med kroppens framsida uppåt är som en bild av urtidsdjur som sakta rör sig bakåt ur tiden. Minnets märkliga kretslopp bildsätts, och jag är också glad att ha sett dansarna le mot varandra i kontakt och samförstånd. Samtidsdansens slutna blick och sammanbitna inåtvändhet dyrkas upp lite grann med ett tydligt ”vi” ; det öppnar koreografens minnesalbum för flera.

Margareta Sörenson

Fler Recensioner

Annonser