Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 01 juni 2020

Dansande möte med Bowie och Döden

2020-02-10

Fakta:

Namn: A space in the dark
Koreografi: Ben Wright
Musik: David Bowie samt nykomponerad musik av Henrik Munch
Ensemble: Black Box Dance Company, Scenografi: Will Holt. Kostymer: Åsa Gjerstad. Ljus: Lucy Hansom.
Plats: Royal Stage, Hillerød, Danmark
» http://www.black-box-theatre-and-dance.dk/

I detta nu är Marie Brolin-Tanis Holstebro-baserade Black Box Dance Company på turné runtom i Danmark med David Bowie-föreställningen A Space in the Dark koreograferad av brittiske Ben Wright. En dansföreställning, som hade premiär i Holstebro i oktober 2019 och tar sin utgångspunkt i sex av David Bowies sånger, som Black Box Dance Company efter två års intensiva förhandlingar har lyckats få rättigheter att använda.
Gemensamt för fem av de sex sångerna är att de handlar om döden. Mycket fint samverkar sångtexterna med dansen i Ben Wrights sorgliga men även livstillända föreställning, som aldrig övergår i sentimentalitet.
Det är en förunderlig energi hos de sex enormt duktiga unga dansarna i Black Box Dance Company, som skickligt utvecklar sig i Ben Wrights karakteristiska flytande och starka rörelsespråk. Koreografin förfaller heller aldrig till stereotyp imitation av musikens rytmer. Heller inte när det gäller festnummret Let’s dance, som väldigt fint både inleder och avslutar föreställningen, men får en ny dimension mot slutet efter föreställningens sex ungas livserfarenheter av sorg och död.
Vi startar med ett party, där den glada lössläppta stämningen snabbt vänder efter ett oväntat telefonsamtal. Som Ben Wright skriver i en programmet: ”Døden kommer sällan när vi väntar den, men den kommer förr eller senare och kräver sin helhjärtade uppmärksamhet hos alla och envar”.
Till sången Love is lost får vi uppleva både sorg, omsorg och tröstande stöd dansarna emellan, men även kärlek och begär samt medvetenhet om att livet ska levas när Paulina Smatláková och Marco Rizzi kastar sig ut i en intensiv duo till ”Ashes to ashes”, medan föreställningens Bowie-liknande karaktär, den slanka långlemmade Joshua Scott, stilla röker en fimp.
Med dammsugare i händerna inleder Anna Stamp Møller ett eftertänksamt, sorgligt solo till Bring me to the Disco King. Ett solo, som utvecklar sig till en fin och följsam duo med Giorgia Reitani, där det upplevs hur de två flickorna försöker att undgå sorgen och komma vidare i livet.
Men döden undgår ingen och till My Death dansar den Bowie-lika Joshua Scott en på en gång mjuk och vild duo med döden i gestalt av en svart kanin alias Lionel Ah-Sou. En stark dödsduo full av ungdomlig vitalitet, innan Bowie-danserarens levande kropp i ett trollerinummer till tonerna av Lazarus förvandlas till skelett och stjärnstoff.
Men Joshua Scott dyker upp igen. För som en röd tråd föreställningen igenom upplever vi honom i återkommande intermezzon stå vid ett mikrofonstativ i typisk Bowie-attitude. Och livet går vidare efter en kort och osentimental avskedsceremoni med alla sex dansare.
Skickligt och väl har Henrik Munch komponerat musik med elektroniska beats och ett collage av naturljud, som binder ihop Bowies sånger under hela föreställningen. Död och sorg behandlas på ett fint och sobert sätt i A space in the dark, som appelerar både till unga och gamla Bowie-fans.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser