Rosor över dödsriket

Myten om Orfeus och Eurydike handlar om hur smärtsamt det är att förlora den man har kär. Men man kan också säga att den handlar om hur mycket människorna älskar livet och vill dela det med varandra. Örjan Andersson skjuter livsbejakandet i förgrunden och myten om Orfeus och Eurydike vänder sig därmed sakta runt sin egen axel och blir en jubelsång över livet.
Örjan Andersson struntar i vad som är högtidligt och vad som är trivialt, vad som är myt och vad som är verkligt och spjälkar upp sorgetemat på tre Orfeusar och tre Eurydikar. Varje par har sin relation – en Orfeus har en hund som heter Eurydike. Fördelad på igenkännliga relationer blir temat nytt, genom sin relevans för, i detta fall, en publik av tonåringar.
En överdådig och kaxig dödsgud, Hades (Christoffer Svensson), är som en lekledare för de tre Orfeus-paren. En assistent i dödsriket, Kerberos, vakthunden, står honom bi. Fyra skådespelare och fyra dansare drar så jämnt i den snillrika koreografin att det är svårt att se vem som har vilket yrke. Örjan Anderssons arbetar leknära i olika slags följa-john eller i att ”hästa” på människofötter.
Scenen omges av ridåväggar av ormskinn: ett ormbett dödade ju Eurydike. En olyckshändelse bara, nyckfullt, orättvist! Tänk om den olycksaliga tiden kunnat backas till ett nytt nu, där det skedda inte kommer att ske.
Här blandas silvriga togor med sneakers och grekiska teatermasker med en maskin som kan smälla ballonger. Samtidigt är det värdigt, högtidligt när de tre Orfeusparen vandrar tillbaka från dödsriket med den bevekade Hades välsignelse och villkor: du får inte vända dig om. Och ändå kan de inte låta bli. Jonas Redigs musik mullrar, scenografi/ljus av Chrisander Brun strör rosor och skuggor över scenen.
Och Örjan Andersson strör strålglans och hjärtan över mörkret och smärtan. Det är fint att se.

Margareta Sörenson