Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 29 februari 2020

Näktergalens sång samplas

2020-01-28

Fakta:

Namn: Nattergalen (Näktergalen)
Koreografi: Alessandro Sousa Pereira & Sebastian Kloborg
Regissör: Dramaturg: Sosha Teperowska & Amanda Linnea Ginman
Musik: Den Sorte Skole
Ensemble: Dansk Danseteaters dansere Scenografi: Sergei Sviatchenko Kostymer: Sergei Sviatchenko och Maria Ipsen, Ljusdesign: Raphael Frisenvænge Solholm
Plats: Takkelloftet, Operaen på Holmen i Köpenhamn fram till den 1 februari, därefter på turné runt i Danmark
» https://www.danskdanseteater.dk

Det händer sällan, att det ges livemusik till moderna dansföreställningar. Men så är det till Dansk Danseteaters föreställning Nattergalen (Näktergalen) på Musikhuset i Aarhus och till kompaniets första spelning av verket på Takkelloftet i København. Efter det blir det dessvärre bara dansat till bandad musik. Att det är så beklagligt, beror på att musiken med Den Sorte Skole, en sample-duo, stjäl det mesta av uppmärksamheten med sina iöronfallade samplingar. De två musikerna sitter helt uppe under taket över scenen, och deras mix strömmar ner över publiken liksom näktergalens sång från en trädtopp. Det är så stimulerande, att publiken själv får lust att hoppa upp på scenen och dansa till de medryckande rytmerna eller försvinna in i den trans, som musikerne skapar på sina maskiner.
Dansk Danseteaters konstnärliga ledare Pontus Lidberg har bett Den Sorte Skole att göra musiken till den tvådelade föreställningen och han har bett koreograferna Alessandro Sousa Pereira och Sebastian Kloborg om att göra var sitt verk med utgångspunkten i H.C. Andersens saga Näktergalen och Oscar Wildes novell Näktergalen och Rosen. Bägge verken med collage-scenografi och uniformsaktiga kostymer av Sergei Sviatchenko.
Det är svårt att förhålla sig till denna dansanta musikmix. Sebastian Kloborg försöker sig på ett narrativt och teatraliskt verk, som huvudsakligen förhåller sig till H.C. Andersens saga I Dr. Martens skor skrider Kejseren och hans hov ut i skogen för att lyssna till näktergalens sång. De rör sig konstlat och affekterat och har mer ögon för varandra och för kejserens nobla framtoning än för den natur, som de rör sig runt i. Scenografins växter är bokstavligen bortträngda längst bak på scenen, och här handlar det istället om att göra reklam för sig själv. Näktergalen med de mer vegetativa och naturliga rörelserna försöker hovet att ändra på, så den kommer till att likna dem. De tar av sig sina slipsar och binder dem om fågeln, så att de kan styra den som en marionettdocka. Det är detta koreografin handlar om, om man med våld och makt kan styra allting omkring sig – inklusive förfall och död.
Alessandro Sousa Pereira tar sin utgångspunkt i Oscar Wildes noveller och den centrala scenen, där den vita roses törne borrar sig in i fågelns bröst, så att kronbladen färgas blodröda. Koreografen zoomar alltså helt ind på ett konkret ställe i texten. Likaså zoomas det in helt och hållet på naturen, samtidigt som scenografins växter ställs fram på scenen, så att publiken på mesta möjliga vis dras in i verkets flora och dansande fauna. Är det egentligen publiken, som till sist spetsas på ett törne av intensiv musik och frenetisk dans med konstant fladdrande händer?
Det är svårt att inte jämföra de två verken, när nu utgångspunkten är så likartad. Undertecknad blir mest indragen i Alessandro Sousa Pereiras abstrakta universum, där musiken med indisk citar och den repetitiva dansen skapar en stämning av trance, som man gärna ville ha stannat lite längre i. Men det slutar så plötsligt, som när näktergalens hjärta brister när törnet tränger in..

Nattergalen (Näktergalen) spelas i Operaen på Holmen i Köpenhamn fram till den 1 februari, därefter på turné runt i Danmark

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser