Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 29 februari 2020

Skjutgalen dålig flicka på tåspets.

2020-01-12

Fakta:

Namn: Bonnie & Clyde
Koreografi: Signe Fabricius
Regissör: Signe Fabricius
Musik: Jeanett Albeck, Anders Trentemøller, Max Richter, Giuseppe Verdi, Wolfgang Amadeus Mozart med flera
Ensemble: Dansere: Astrid Elbo, Ulrik Birkkjær, Veronica Bracaccini, Stephanie Nguyen, Suad Demirovic, Robert Malmborg, Mads Gronemann, Scenografi och kostymer: Ida Grarup, Ljuddesign: Súni Joensen
Plats: Betty Nansen Teatret, Köpenhamn
» https://www.bettynansen.dk

På Betty Nansen Teatret tror man på, ”att teatern står för ett språk som skapas och upplevs kollektivt”. Under hösten mottog den köpenhamnska teatern fondmedel för att utveckla kollektiva arbetsprocesser i skapandet av scenkonst. Ambitionen är, att det miljondyra projektet ska ge utdelning i form av erfarenheter och insikter i kollektivets potentialer. Den kollektiva arbetsmetoden har teaterns två direktörer, Elisa Kragerup och Eva Præstiin, tidigare prövat på i teaterexperimentet Det Røde Rum på Det Kongelige Teater. Då upplevde de, att de vågade ge sig i kast med fler experiment för att de var flera som delade på ansvaret.

Den första föreställningen, som Betty Nansen Teatret har utvecklat efter det första försöket med det kollektive konceptet, är ett performance som bygger på det legendariska förbrytarparet som härjade runt på amerikanska landsvägar under den amerikanska depressionen under 1930-talet, nämligen Bonnie & Clyde. Publiken fördes dock inte tillbaka till dåtidens USA, utan vi tas istället ut på ”roadtrip” under en slags allmängiltig tid. Denna tidlöshet avspeglas också i musiken, som är ett skönt collage med allt från Jeanett Albeck og Anders Trentemøller till Max Richter och Giuseppe Verdi.

Ida Grarups scenografi avslöjar heller ingen klart definerad tidsperiod, den består huvudsakligen av en lysande rosettfönster, som med olika slags ljussättning också kan illudera en pistolmynning, revolverkolv, ammunition eller polisens avslöjande ljuskägla. Föreställningen är på det hela taget mycket abstrakt och fragmenterad, så att man inte synbarligen av själva historien, men vi blir istället involverade via med medryckande dansscenerierna, där särskilt Astrid Elbo och Mads Gronemann utmärker sig med blixtsnabba steg och högspänd gangster-attityd.

Verklighetens Bonnie var en mästare i självpromovering och PR. På samma sätt som nutida realitystjärnor förstod hon sig på konsten att iscensätta sig själv och hon dokumenterade sitt kriminella och förråade liv genom idylliserande dikter och stylade foton som sedan kom att inspirera regissören Arthur Penn till filmen Bonnie och Clyde (1967) med Warren Beatty och Faye Dunaway i huvudrollerna. Faye Dunaway spelade sin roll fantastiskt väl i filmen och det gör sannerligen även Astrid Elbo på scenen. Hon gestaltar en riktigt depraverad ung kvinna, som inte döljer sin kärlek till vapen, det vilda livet och de farliga männen. När Astrid Elbo i en nattklubbsscen dansar på tåspets längs bardisken, så slår hon tåspetsarna i bordsskivan som om hon sände iväg projektiler. Hon gestaltar en riktigt farlig dam, som ingen vågar sätta sig upp mot. Astrid Elbo, som annars dansar i Den Kongelige Ballet, visar verkligen, att när det så småningom är slut med den vanliga balettkarriären, så behöver hon inte lämna scenen, för hon besitter verkligen teatertiljornas magi. Clyde dansas av Ulrik Birkkjær, som är före detta solodansare vid Den Konglige Ballet, men nu danser han hos San Francisco Ballet. Ulrik Birkkjær spelar i gengäld inte någon tuff gangster, utan är snarare en riktigt tokförälskad man, som dyrkar sin råa prinsessa. Han bär hela tiden runt på sin älskade, så att hon i mesta möjliga grad beskyddas från den smutsiga omvärlden.

Barrow bandet har dock en rå och vild manlig medlem, som dansas utsökt av den unge Mads Gronemann, som behärskar diverse dansgenrer. Med guldtänder i munnen samt en hänsynslöshet på högsta växel och potent struttande rörelser av ”bad boy attityd” inhöstar han helt välförtjänt aftonens största bifall för sin lustiga dansande körstil. Vi skule gärna ha fått oss mer till livs av Mads Gronemanns talanger under denna tuffa roadtrip.

Dansen i Bonnie og Clyde är medryckande och underhållande. Men kollektivet bakom föreställningen får gärna jobba lite mer på själva historien och dramaturgin. Musiken och dansen är i sig själv så stark, att den gärna kunde ha fått stå för sig själv i en rad tablåer om förälskelse, förbrytelser och flykt som teman. Varför ramberättelsen om gangsterparet Bonnie och Clyde har använts är mycket oklart, och den förefaller likgiltigt berättad.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser