En stel, förvirrad och osäker Carmen

Carmen är ett verk man vill stå upp och sjunga med till och heja på. Samtidigt är det ett verk som lätt kan uppfattas som stereotypt i sitt porträtt av romer. När man har det i åtanke tillsammans med det faktum att det är en populär och ständigt återkommande opera är det lätt att förstå frestelsen att omarbeta verket. Att så är fallet är redan uppenbart i denna uppsättnings mediamaterial med en lång och blond Carmen.

Det är förstås aldrig fel att omarbeta ett verk, men det kan bli väldigt fel om man inte är försiktig när man gör det. Så är tyvärr fallet här.

Tidigt i första akten blir jag förvirrad när den svenska översättningen ovanför scenen berättar en annan historia än den franska sången. Förstår man franska blir det en bisarr upplevelse där alla referenser till ”zigenare” (bohémien, zingarella, zingara) städats undan, och Don José och de andra soldaterna blivit förmän på en konfektionsfabrik, men enbart i den svenska texten och kostym/scenografi. Sången berättar om en zigenerska och en soldat medan något annat utspelar sig på scen. Det känns som ett osäkert försök till att göra denna libretto aktuell för vår tid.

Katarina Leoson (Carmen) och Daniel Johanssons (Don José) skådespeleri lämnar mycket övrigt att önska, deras rörelser saknar helt passion, och deras franska (om man nu ska vara så hård) lämnar även den en del i övrigt att önska. Leosons sång är också stundtals osäker, men sångmässigt är det Johan Edholm (Escamillo) som står för kvällens bottennapp med ett framträdande som inte hör hemma på en opera.

Det saknas rörelse i denna uppsättning av en opera med mycket rörelse. Exempelvis har Les tringles des sistres tintaient (*) i andra akten, som traditionellt är ett fint dansnummer, förvandlats till en stel fotosession. Koreografin och regin känns överlag osäker och inte riktigt där.

Det säger en hel del när jag pausen följs ut i foajén av några italienskor som beskriver föreställningen som ”Orribile!”, fruktansvärt dålig. En bekant som jag träffar på uttrycker något liknande. Just då håller jag helt med, men riktigt så långt vill jag känske ändå inte gå, trots att det är mycket som är fel. Dels tänker jag att om DN beskriver uppsättningen som den ”Bästa Carmen sedan 70-talet” hoppas jag det betyder att något gått väldigt fel just denna kväll, men jag kan inte låta bli att undra om vi sett samma uppsättning.

Tack och lov så är inte allt dåligt. Orkestern levererar under ledning av Alexander Joel som också belönas för det i slutapplåderna. Ensemblen gör även den verket rättvisa, precis som Sabina Bisholt (Michaëla). Bisholts sång såväl som skådespeleri håller en hög nivå – när hon står på scen känns det som att något verkligen står på spel.

Tyvärr räcker inte deras insats till för att rädda denna uppsättning av en opera som borde vara en fest för sinnena.

Carmen spelar på Kungliga Operan fram till den 2 mars. Föreställningens längd är drygt 2,5 timmar. Akt 1: 75 min, paus: 30 min, akt 2: 55 min. Den framförs på franska med svensk text på textmaskin.

(*) Titeln på denna sång kan översättas till Sistrarnas stavar klingade, det handlar alltså instrumentet sistrum)

Medverkande
CARMEN Katarina Leoson
JOSÉ Daniel Johansson
ESCAMILLO Johan Edholm
MICAËLA Sabina Bisholt
ZUNIGA Lennart Forsén
MORALÈS Richard Lindström
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Niklas Björling Rygert
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Alexander Joel

Alex Rodallec