Ja, se det var en riktig saga!

Svenska Balettskolan ger baletten Nötknäpparen som familjeföreställning, nu för andra året. Teaterfoajén är fylld av förväntansfull publik, många är barn. Förväntan och lite spänning ligger i luften. Dörrarna öppnas och vi alla, det är utsålt, släpps in i salongen. Ur scengolvet kommer ett pepparkakshus upp, det är bakat av en konditor och trollkarl som sprider magiskt pulver över huset. Han tar också fram en trädocka, en liten nötknäckare i form av en soldat, som han ställer att vakta huset. Herr Drosselmeyer berättar inte bara med den klassiska balettens elegans utan också med dess arsenal av pantomimiska gester, det är en ren fröjd att se en tradition förvaltas med självklar lätthet.
Istället för ridå ser vi en målad vintertavla med ett hus och en kyrka som fond till förscenen. Snart kommer nyårsgästerna via teatersalongen upp på förscenen, hälsar på varann och går vidare in i huset, som ser ut som det vi just sett som pepparkaka.
Det ligger en Fanny och Alexanderstämning över familjekalaset där man samspråkar, leker och dansar. För mig som växte upp i Stockholm lever minnet av den stora klassiska balettensemblen på Operan där äldre dansare, kanske redan vid 36 års ålder, fick dansa gamla personer som mormor till den här familjens dotter Clara. De fick då krumma till ryggen, strutta och darra på huvudet så att man såg deras höga ålder. Istället sammanstrålar här dansare av alla åldrar, av kalasets gäster har flertalet varit dansare på i första hand Storan eller GöteborgsOperan. Ingen behöver göra sig till, alla deltar i sin egen rätt, de är välbekanta med balettens form och språk. När såg man ett sånt initiativ senast? Hur väsentligt är det inte för oss alla att mötas över åldersgränserna? Den pedagogiska betydelsen är inte utan betydelse; den här uppsättningen leker, den låser inte fast några förutfattade meningar.
Barnen får, inte julklappar utan nyårspresenter som ligger under granen, men Clara blir utan. Då dyker hennes farbror upp, som vi känner igen som trollkarlen, och han ger sitt pepparkakshus och nötknäpparsoldaten som nyårspresent till henne. Gästerna går hem och hon lägger sig lycklig att sova under granen.
Vi som läst en eller annan saga vet vad som händer vid midnattstimmen: dockor får liv. Huset växer, Clara väcks av råttor som ledda av Råttkungen fångar henne. Men soldaten, som också vuxit, räddar henne- puh! Barnen dansar med inlevelse och med en imponerande teknisk renhet. Linjer och formationer följer självklart samtidigt som de håller sina karaktärer.
I andra akten ser vi Sockerfen som ger allehanda godsaker till Clara och soldaten. De presenteras av de allra yngsta eleverna varpå engelsk lakritskonfekt, salta slingriga lakritsstänger, snurrade godisklubbor, ryskdansande marshmallows dansar varsitt divertissement. Ett pas de trois dansas av läckra guldpraliner, stolta pepparkassoldater dansar långdans och så följer polkagrisar där Kungliga Svenska Balettskolans lite äldre elever gästar med sitt kunnande.
Slutligen förvandlas Clara och Soldaten till prins och prinsessa, de dansar balettens stora pas de deux. Här, liksom i rollen som Sockerfé, alternerar dansare från Kungliga Baletten, Portugals Nationalbalett och Nationalbaletten i Brno. De är värda en eloge för att de lyckas hålla igen sina utrymmeskrävande soli på den begränsade yta som den hundraåriga talteaterscenen erbjuder- och det med bibehållen grandezza. Som Drosselmeyer alternerar hovdansaren Jan-Erik Vikström med Sebastian Michanek.
Så slutar sagan med att Clara väcks på nyårsmorgonen och allt är som vanligt. På väg till mässan får hon se något som… var det ingen dröm, eller?
Ansvarig för idé och koreografi är Svenska Balettskolans konstnärlige chef Sebastian Michanek. Som Drosselmeyer sprider han trollpuder över ett spektakel som genomsyras av professionalitet i alla led, från Socker, Snöflingor, stridande och godsaker till familjens gäster, gästdansare och solister.
Jag ser uppsättningen som en gåva till Göteborg. När balettkonsten fick nytt spelrum på Storan, stadens balettnav, var 1950- och 60-talens egentliga storhetstid för klassisk balett redan över, så snart gick man vidare och utformade en egen dramatisk stil under Ulf Gadd. Den klassiska tekniken låg som en stadig grund på Storan, där den hade arbetats fram sedan 1930-talet. Om Göteborg inte haft möjlighet eller anledning att hålla en strikt klassisk repertoar så har kärleken till balett och dans som konstnärlig scenform varit otvetydig. Just den kärleken frodas från Lorensbergsteaterns relativt lilla scen. Så som denna uppsättning är sammanfogad och genomförd är både skickligt och genialiskt, där den inte minst sprider en stor värme.
Avslutningsvis kan jag tillfoga att varje god kritiker bör se något negativt, hur kul det nu är. Själv önskar jag alltid levande musik till levande dans. Förutom de kostnader och praktiska problem det hade medfört tänker jag att många åskådare då hade gått miste om denna gåva: var skulle orkestern sitta- ute i salongen? Då hade många av oss inte fått ta del av denna dansvärme! Så jag föredrar att bara njuta och tacka.

Lotta Harryson