Tafatt koncept in i mörkret

Inför döden är det lätt att känna sig vilsen. Ändå är den en naturlig del av livet, påpekar koreografen Benedikte Esperi i sin programförklaring till dansverket Rigor mortis, ett solo som hon nu dansar på 3:e våningen.
Dödsskuggans dal, far det genom mitt huvud när hon trevar sig fram i mörkret. Långa stunder syns bara två rader med snedställda skärmar som markerar sidorna på scenen. De lyser svagt med olika färgtemperatur och ser ut att visa virvlande snöflingor.
Stycket är indelat i åtta scener omgivna av prolog och epilog där psykologiforskaren Ad Vingerhoets talar om tårar och sorg ackompanjerad av Bach och fågelkvitter – från Orust, enligt programbladet. Det är svårt att uppfatta allt, men jag hör forskaren säga att tårar inte är uttryck för sorg utan för hjälplöshet. Det är vackert – och förklarar tafattheten i våra försök att trösta sörjande medmänniskor.
Rigor mortis betyder likstelhet. Dansaren står länge stilla. Sedan ligger hon ner och spolar sig genom livet med hjälp av radions våglängder. Olika stopp i bruset. Till tunga beats börjar så en rörelse över golvet. Koreografin består främst av utforskande positioner. Det börjar spännande, Benedikte Esperi träder fram i sin kropp och arbetar lugnt med raka linjer och tydliga positioner. Sittande eller liggande på golvet mäter hon ut cirklar och riktningar.
Ur en flyttlåda plockas några plagg ömsint fram och hängs upp, finstämt belysta. Vid dödsfall är det vanligare att packa ner det som blivit kvar, men Esperi vänder på perspektivet och letar fram minnen.
När rök brer ut sig över scenen försvinner all rörelse i töcknet. Jag går vilse i dimman, tappar kontakten med Esperi, det är nog meningen. Men slutet är plötsligt uppenbart och konkret. Det börjar som suggestivt ljud, när vi får lite ledljus ser vi Esperi strö jord på scenen.
Rigor mortis är ett inslag i Gibca extended, ett nätverk av konstnärer som knyter an till Gibca, Göteborgs internationella konstbiennal. Till dansföreställningen hör en installation, men vid premiären blir det oklart hur. Scenen lämnas öppen, jag tar chansen och tittar närmare på skärmarna. Snavar så över strängar av jord, men var finns rubricerade dansvideoverk? Hur länge ska jag vänta? Konst som inte kommunicerar är svår att ta till sig, hur den än rubriceras. Rigor mortis stannar som ett mörklagt koncept.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson