Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Barnvänlig snödrottning i digitalt universum

2019-12-15

Fakta:

Namn: Snedronningen
Koreografi: Jurij Possochov
Författare: Libretto: Camilla Hübbe efter H.C. Andersen,
Filmare: Videodesign: Morten Just
Musik: Nanna Øland Fabricius (Oh Land), Ljuddesign: Henrik Christiansen
Ensemble: Tivoli Balletteater, Scenografi och kostymer: Dronning Margrethe, Ljusdesign: Al Crawford
Plats: Tivolis Koncertsal, Köpenhamn
» https://www.tivoli.dk/da/kultur+og+program/teater/2019/snedronningen+2019

H.C. Andersens saga Snedronningen (Snödrottningen) från 1844 om Kay, som får en trollskärva i ögat och Gerda, som modigt drar ut i världen för att rädda sin förhäxade vän från Snedronningen, är här anno 2019 fortsatt en populär historia.
Det är bara två månader sedan, Den Kongelige Operaen (i Köpenhamn) hade världspremiär på den danska kompositören Hans Abrahamsens fortrollande operatolkning av sagan. En föreställning, som absolut inte riktar sig till barn.
Det gör i gengäld Tivolis nya sagobalett och familjeföreställning Snedronningen, som till och med har en riktig drottning som scenograf och kan upplevas på Tivolis Koncertsal under hela julmånaden.
Balettens ryskfödde koreograf, Jurij Possochov, och den danska electropop-kompositören Oh Land (Nanna Øland Fabricius) arbetade redan 2016 tillsammans med Dronning Margrethe, när de skapade den mycket lyckade H.C. Andersen-baletten Askepot (Askungen) för Pantomimeteatret i Tivoli. Nu har den konstnärliga treklövern tagit sig an en större uppgift med den charmerande, underhållande och lättillgängliga helaftonsbaletten Snedronningen på Tivolis Koncertsal.
Titelrollen i baletten figurerar uteslutande som digitala videoprojektioner av Oh Land, som tonar fram i isblå drottningdräkt och sjunger uuuhhh som en lockande siren. En fin lösning på den häxaktiga titelrollen i denna barnvänliga och genomgående ganska så ofarliga version av sagan.
Väldigt effektfulla är också scenografins videoprojektioner av Dronning Margrethes teckningar i fint avstämda färger av allt från byar och bondgårdar till parker, sjöar, sommar- och islandskap. Och scenografin fylls med liv av snöflingor, stjärnor, norrsken och rosenbuskar, som spirar fram.
Det är fint flöde i Jurij Possochovs uppfinningsrika och varierande koreografi, som precis som i Askepot även innehåller många skojiga spratt. Skojig är exempelvis Tivoli Baletteaters påfallande manliga karaktärsdansare i kvinnoroller.
Härlig är Allan Clausen som Gerdas mormor, som både kan dansa i tåsspetsskor och gå ner i spagat. Allan Nielsen är härlig när han i stora blommiga kjolar och med käpp i handen intar scenen som trollkvinna, och Tommy Edvardsen fyller fint rollen som den försupna rövarkärringen, som vill äta upp Gerda.
Under första akten i blommornas vals dyker den sköna dansaren Glauber Silva upp som Rosen i mjuka och starka musikaliska rörelser. En rollfigur som sänder tankarna till Les Ballets Russes’ Rosendrømmen, likaså Rosen i Pantomimeteatrets Svinedrengen (Svinaherden) från 2009, när Dronning Margrethe även står för scenografin och kostymerna.
Väldigt skojig och fantasifull är inte minst första aktens avslutning, när Gerda möter en flock lekfulla kråkor, som kan dansa poledance längs stiliserade träd, medan den avundsjuka Kråkdamen tolkad av Jennifer Wagstaffe uttrycksfullt dansar på tå.
Hos rövarfolket i andra akten är det fullt ös med flotta kosack-inspirerade hopp av de fyra rövarna gestaltade av Glauber Silva, Itsuki Oomori, Kei Tanaka och Angel Juárez López. Fina steg dansas av rövarflickan alias Sakura Inoue, när hon hjälper Gerda vidare på väg till Finmarken genom att förära henne en ren.
Som Renen är Carlos Garcia både fin på att hoppa högt och att vara partner till Gerda i en välkoreografersd duo, innan Gerda hos Den finska kvinnan och hennes flickor virvlas in i en rituell och sensuell trumdans i sin transformation från flicka till kvinna.
Flott är hela det köligt isblåblå sceneri i Snedronningens land i likhet med taggiga vita Snömonster, som dock aldrig blir särskilt farliga, och vars dans är drygt lång. Men fin är duon mellan Gerda och Kay, när de återfinner varandra och kärleken innan de vänder hem
I Premiärlaget var kanadensiska Laurie Nielsen under hela kvällen en både söt och säkert dansande Gerda, och danska Vincent Vernal fyllde fin sin rollkaraktär som pojken Kay, vars hjärta genom att trollslag fryses till is, men smälts igen via Gerdas kärlek.
Precis som i koreografin omfattar Oh Land även stor spännvidd i sin stämningsfulla balettmusik, som blandar elektroniska klanger och livemusik och den inrymmer både filmmusikens dramatiska verkningsmedel, lustiga ljud ur verkligheten och delar av folkmusik. Många musiksekvenser fungerar väl och är väl instrumenterade, medan andra är lite för onyanserade i den stora helaftonsbaletten, där även en massa balettbarn fint bidrar till helheten.
Som familjeföreställning på Tivoli under juletid är Snedronningen en fin, fantasifull och färgglad balettsaga, som nu lämpligen kan turas om med Tivolis egen version av Nøddeknækkeren, som Dronning Margrethe även har kreerat scenografi och kostymer till. Under de år när Tivoli inte har Nøddeknækkeren på programmet, kan man i december istället se Nøddeknækkeren med Den Kongelige Ballet på Gamle Scene i Balanchines version.

Vibeke Wern

Fler Recensioner

Annonser