Spännande och omväxlande plattform på Dansstationen

Två dansare ivit skjorta, röda shorts och vita plasthandskar sitter vid ett bord fullt med prylar som de tar tag i, lyfter, tittar på, flyttar mellan varsin del av bordet. Den ene dansaren kontrollerar en stor sax som han sedan lämnar över till den andre i denna oavbrutet pågående process.
Det ser ut som ett vetenskapligt experiment eller en studie, på en plats där dans möter mode, media, politik samt en garderob av tvivel som de två dansarna och koreograferna Anders Duckworth och Daniel Jeremiah Persson utför.
I föreställningen Well lit utforskar de två tillsammans ickekonform könstillhörighet, utanför traditionell kulturell identitet.
Efter en stund lägger sig den ene på scengolvet vid sidan av en rad kläder – fyra röda tröjor, tre röda skor, två svarta dräkter och börjar berätta på engelska om The Red Riding Hood (Rödluvan). Den andre sitter med hopsjunken kropp och lyssnar, uppe på en stege mittemot, absorberad av berättelsen.
Sakta bryter han stillheten, undersöker teaterrummet och börjar dela upp scenen i olika delar
med svart tejp, där varje område blir definierad som en egen zon/ kanske förbjuden, eller
en egen plats /alternativt en brottsofferplats med sina avgränsningar.
En underfundig duett laddad av mångfacetterad undertext, som väcker publikens nyfikenhet.
(Övriga medverkande är scenografen Kit Hinchcliffe, som även har gjort kostymerna tillsammans med Leonide Tschapalda. Ljusdesigner är Seth Rook Williams och för ljuddesign Camille Marchadour, Dramaturgi: Sally O´Neill samt dokumentation och video: Michelle Axelsson.)

Sindri Runudde hade premiär på Fiskedansen på Inkonst i Malmö våren 2019, som en del av en pågående turné. Nu presenterar han sin nya Paradise Bois – A sensorial lecture. Det är en soloföreställning om kärlek vid första ljudvågen, ett slags
lek med ljudet, där rösten är betydelsebärande, som akustisk beröring. Vi får möta fem olika yngre män i ett antal metaforiska dating-scenarios i en föreställning om auditiv romantik.
Dansaren Sindri Runudde börjar sedan att föreläsa, med viss självironi, om sina morgonritualer. Han kryper sen över scenen med ett stort tygstycke, som om det skulle vara ett segel eller ett lakan. Därefter får han upp publiken på scen med dans i gemensamma rörelseövningar. Det är humoristiskt, lekfullt och oförutsägbart.

Thomas of Norway gör sitt solo You might like me better if we sleep together omgiven av en stående publik som han rör sig runt i drygt 25 minuter, i en medvetet repetitiv fysisk monolog med aggressiv energi. Ett verk som utforskar vilka maktstrukturer som finns under ytan när människor söker kontakt, uppmärksamhet och sex.
Thomas of Norways mimik och rörelsemönster påminner om tysk stumfilmsestetik på 1920-talet, på gränsen till hotfull, speciellt när han dansar hit och dit med ett antal små godisklubbor i munnen, där klubbornas små pinnar sticker ut mellan läpparna – parodiskt och samtidigt oroande.
Dansaren utvecklar sin egen aspekt av manlig kroppsmedvetenhet, hur gränssättning runt
kropp och sexualitet kan te sig. Det ger mig associationer till Hollywoodhjältar med sin utagerande action, här ironiskt och samtidigt på allvar. I slutet utför rollkaraktären en kamp mot sig själv som slutar oavgjort.
(För musiken står Tine Surel Lange)

Ingela Brovik