Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

H.C. Andersens Snödrottning som en lyckad familjeföreställning

2019-12-12

Fakta:

Namn: Snedronningen
Koreografi: Jurij Possochov
Filmare: Videodesign, Morten Just
Musik: Nanna Øland Fabricius (Oh Land)
Ensemble: Tivolis Balletteteater, Scenografi och kostymer: Dronning Margrethe, Ljusdesign: Al Crawford Ljuddesign: Henrik Christiansen
Plats: Tivolis Koncertsal, Köpenhamn
» https://www.tivoli.dk/snedronningen

Julen närmar sig, och det pågår ett intensivt battle om familiernas gunst mellan Det Kongelige Teater, under ledning av Nikolaj Hübbe och Peter Bo Bendixen, som är chef för Tivoli Balletteater. I år råder det inte något tvivel om saken: Tivoli segrar stort, när det gäller att ge barnen och deras omgivande föräldrar eller far och morföräldrar eller farbröder och fastrar en värmande och mättande upplevelse.

Det bjuds inte bara torftig spisning, när man i vintermörket går på Det Kongelige Teater, som aldrig har visat prov på någon vidare talang för att ta hand om barnfamiljer varken före eller efter föreställningen, men Nøddeknækkeren, (Nötknäpparen) som har varit julattraktion här i Köpenhamn under en lång följd av år, är förbluffande trist och charmlös. Trots att det för övrigt är George Balanchine, som är upphovsman till Det Kongelige Teaters nuvarande version, hjälper det inte: föreställningen är föga fascinerande, hur den än packats in likt en present från 1950-talet.

Tivoli har däremot en bedårande, vackert illuminerad sagoträdgård med små fina hus, där rara människor hjälper till med köp av presenter, dryck och bespisning. Varenda träd visar vägen med tindrande belysning och i kvällningen är stämningen ganska förtrollande. Man infinner sig glatt till premiären på ”Snedronningen”, även i hopp om att trion bakom baletten har lyckats hitta fram till såväl naiviteten och allvaret i H.C. Andersens saga. Vi får uppleva två som haft varandra kära sedan barndomen, som går igenom många hemskheter och sedan slutar det hela med att att kärleken fullbordas, så som i sagans värld.
De tre som står bakom den. nya versionen av Snedronningen är koreografen Jurij Possochov, som en gång var dansare på Bolsjojteatern och därefter på Det Kongelige Teater, där han var en dansare man särskilt minns för hans vackra linjer och behagliga stil. Som kompositör står Nanna Øland Fabricius, med konstnärsnamnet Oh Land och för scenografin står Dronning Margrethe. Tidigare har de presenterat ett välskapt litet verk på Pantomime-teatret, där Possochov som en begränsningens mästare fick underhållande situationer att uppstå mellan dansarna på den diminutiva scenen i en Askepot (Askungen) som bara varade under en halv timmes tid. Nu var uppgiften så mycket större, en ganska normal helaftonsbalett efter en av de vackraste av H.C. Andersens alla sagor. Då räcker inte med goda intentioner. Det fanns verkligen anledning att hålla tummarna för att historien skulle kunna finna sin form.
Men det lyckades verkligen att få fram en fin föreställning av Snedronningen, där titelrollen, en personifiering av ondskan själv, gestaltades av Nanna Øland, som med sina tidigare erfarenheter som dansare besitter ett uttrycksfullt ansikte och gestalt. Denna kvinnliga ödesgudinna ses endast som en projektion i fonden eller på andra ställen på scenen, och här kommer de andra två medskaparna av baletten in i bilden: Morten Just och Al Crawford, har som respektive videodesigner och ljusdesigner en mycket stor del av äran för att Snedronningen har blivit så kongenialt tolkad på Tivoli. Deras insats är väl avvägd och och elegant, där man annars ofta får ett overkill av de många effekter, man kan framkalla på mekaniskt vis.

Det är verkligen föredömligt, hur Just och Crawford har kompletterat Dronning Margrethes naivistiska tecknade universum. Man har valt att bibehålla en gammeldags sceniskt arrangemang med fondridå och kulisser på sidorna där man ser hennes bilder av byar, bondlandet, samernas värld eller norrsken. Allt detta är satt i rörelse, utan att tempot kväver stämningen. I tider när det meste som pådyvlas minstingarna som underhållning är bullrande, våldsamt effektsökeri, är det en välgärning av Tivoli att presentera en föreställning dit man med gott samvete kan ta med sig småbarn. Man slipper det uppskruvade tempot och den fixering på slagsmål, som Disneys värd ofta är reducerad till och en fin historia utvecklas på ett sätt som gör det möjligt för alla att följa med.
Utan att tråka ut, är det viktigt att påpeka, för det finns hela tiden fina koreografiska poänger hos Possochov, som med sin förmåga att variera steg och kroppsspråk äger styrkan att blixtsnabbt skissa en gestalt.
Han sänder även kärleksfulla hälsningar till olika höjdpunkter i balettens historia, såväl Spectre de la Rose, som Sacre du Printemps och Frederick Ashtons Les Patineurs (Skridsko-åkarna). Men det är inga tunga citat, bara ekon, som gör koreografin extra intressant. Musiken är fantastiskt stämningsskapande, genom att man hela tiden kommer vidare i historien, utan att känna sig skriven på näsan.
Att skapa en föreställning för barn är ju en mycket vansklig uppgift, för det rör sig varken om om drastiska förenklingar eller att kompromissa med konstens allvar. I Snedronningen följer man den lilla flickan Gerdas utveckling till en vuxen och självständig människa, och en kvinnlig huvudperson skapas som inte blir insyltad i balettens traditionella könsdiskriminerande värld.
Gerda är en god förebild orädd och full av handlingskraft – vilket också ger Tivoli-föreställningen många pluspoäng jämfört med Det Kongelige Teaters Nøddeknækkeren, där pojkar har sönder saker och ting och kämpar med skjutvapen medan flickorna definieras enbart genom sin skönhet och brist på initiativ.
Det är skojigare att tala med barnen om Snedronningen, och så ger den också anledning att läsa H.C. Andersen sagor.

På hela taget är Snedronningen, med utgångspunkten i de fantastiska personer diktaren har skapat, befolkad av spännande kvinnogestalter, somliga av dem bortom den ungdom, där skönhet skattas högst på scenen. Vi får både se en trollkunnig kvinna, en kråkdam och den lustiga rövartösen och hennes mor rövarmamman, som lyckas överfalla en gyllene vagn. Hos samerna, där uppe där norrskenet härskar finns det några tuffa flickor som har en shaman i spetsen, som hanterar trummorna tills Gerda faller i trans. Och det lyckas till sist för den vuxna Gerda att hela sin älskade Kay, som har fått en trollskärva i ögat, så att han ser världen helt förvrängd. Och rosorna kan breda ut sig över hela deras kärleksuniversum som i en riktig saga.

Således lyckades det även för Possochov, Oh Land och Dronningen af Danmark att skapa en gedigen familjeföreställning, med exportpotential. För Possochov är mannen som kan också kan anpassa den för andra kompanier med andra danskvaliteter. Men äran tillfaller i lika så stor grad Morten Just och Al Crawford, för det samlade, topprofessionella sceniska språket hade inte varit så intressant, om de inte hade fört upp tekniken på ett plan där idéerna och de goda intentionerna kunde ta form. Därmed blev Snedronningen årets vinnare.

Charlotte Christensen

Fler Recensioner

Annonser