Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 28 september 2020

Sorglig saga som trevlig barnföreställning

2019-12-08

Fakta:

Namn: Snedronningen
Koreografi: Jurij Possochov
Författare: Libretto: Camilla Hübbe
Filmare: Videodesign: Morten Just
Musik: Nanna Øland Fabricius (Oh Land)
Ensemble: Tivolis Balletteteater, Scenografi och kostymer: Dronning Margrethe, Lysdesign: Al Crawford Ljuddesign: Henrik Christiansen
Plats: Tivolis Koncertsal, Köpenhamn
» https://www.tivoli.dk/snedronningen

Snedronningen (Snödrottningen) är en av H.C. Andersens sorgligaste och allra dystraste sagor men också en av hans allra bästa. Sagan från 1844 har genom årens lopp inspirerat en hel rad konstnärer, som har tolkat den komplicerade sagan i sina olika tekniker, allt från bildkonst till film. Under den här säsongen har det hållits en lyckad premiär på Hans Abrahamsens opera Snedronningen, och nu sätter Tivoli upp sagan som balett.
Programhäftet till föreställningen är det vackraste danska balettprogram i mannaminne, Framsidan är snövit med en prägling av kala trädgrenar i relieff och titeln i silvertryck på det tjocka pappret. Färgvalet vitt och silver – är enormt estetiskt och passar perfekt för en vintersaga i knarrande snö, is och frost. Det är helt enkelt en läcker taktil upplevelse att hålla detta programhäfte i sina händer. Referatet inne i häftet är skrivet som en berättelse i en barnbok och i grafisk design som en sådan med stora färgbilder från föreställningen tillsammans med dronning Margrethes kostymteckningar. Programmet framstår med andra ord som en fin bilderbok, som kan sparas i bokhyllan hemma i barnkammaren och läsas om och om igen. Förhoppningsvis kommer de små att minnas föreställningen med glädje, för det är en barnföreställning och en familjeföreställning. Tivolis tolkning och uppsättning av sagan Snedronningen vänder sig inte till den vuxna publiken.
H.C. Andersens saga om Snedronningen är en komplex berättelse i fostrande syfte, som bland annat handlar om att bevara de oskuldsfulla barnen och att öppna sina sinnen när man blir vuxen. Sagan handlar också om att ondskan kan drabba oss när som helst, som skärvan från Djävulens krossade spegel skadar Kajs ögon, så att han inte längre kan se allt det vackra i världen utan bara har ögon för allt det fula. På det sättet kan våra liv förändras från ena stunden til den andra. Det är dock inte denna tristess som Camilla Hübbe fokuserar på i sin libretto, där det hyggliga och harmlösa står i fokus. Som garvad dramaturg och barnboksförfattare skapar istället Camilla Hübbe en enkel och tydligt berättad historia, så att även barn utan att känna till berättelsen på förhand, har lätt att följa med i balettens handling.
Även Dronning Margrethes naivistiska scenografi är enbart trevlig och ofarlig. Hennes penseldrag blir levande och organiska i videoscenografin och stundtals påminner de om Vincent van Goghs karakteristiska penselföring. Finast fungerar scenografien och kostymerna i skridskoscenen som påminner om ett nostalgiskt motiv på ett gammalt julkort. Scenbilden liknar den gamla försvarsanläggningen Kastellet med snöklädda vallgravar och tjock is på vattnen så som vi föreställer oss att Köpenhamn såg ut på H.C. Andersens tid. På den tiden det var riktig vinter med vackert snöfall och minusgrader, före de klimatförändringar som gjorde våra vintrar grå och fuktiga.
Jurij Possochovs koreografi i denna scen är också fin. Med glidande skridskoaktiga steg och svävande rörelser ger sig dansarna hän över den isblå scenen. Den ryska koreografen har skapat en enkel koreografi, som är väl anpassad för förmågan hos Tivolis balettkompani. Här finns inga långa piruetter, vilda hopp eller krävande arabesker. Jurij Possochovs är skicklig på att göra rörelser som alluderar på fåglar. Det visade han i Askungen, som han koreograferade för Pantomimeteatret i Tivoli. Den gången hjälpte vänliga blå undulater den plågade Askungen, och i Snedronningen ger han liv åt en flock finurliga kråkor, som hjälper Gerda i hennes sökande efter Kay, som har förts bort av Snedronningen. Kråkorna betyder mycket i föreställningen, de är också mycket underhållande. Men när de svarta fåglarna klättrar upp och ner längs trädstammar så att det liknar poledance så känns det en smula malplacerat.
Den onda Snedronningen finns överhuvudtaget inte med på scenen, men är bara en sinnebild på videoscenografin. Det är kompositören och sångaren Nanna Øland Fabricius (Oh Land), som agerar den iskalla förförerskan. Det fungerar fint, men hennes musik är dessvärre lite ointressant och påminner om lite lättviktig filmmusik.
Tivolis Balletteater har fått många nya dansare, och kompaniet verkar inte ännu vara helt samstämda, men det finns fina enskilda prestationer. Vincent Vernal dansar en pojkaktig och bekymmersfri Kay, medan Laurie Nielsen som Gerda gärna borde ha visat lite mer av sig själv i sitt desperata sökande efter sin älskade Kay. Jennifer Wagstaffe och Robert Thomsen har båda en komisk talang som de till fullo tar tillvara i sina roller som respektive Kråkdam och Kråkherre. Slutligen är Carlos Garcia en ytterst ståtlig rentjur, som tappar modet när han hör Snedronningens sirensång.
Snedronningen är en fin barnföreställning, men lite trist för den vuxna publiken. Undertecknad ser hellre Jurij Possochov, Nanna Øland Fabricius och Dronning Margrethes föregående samarbete, nämligen den charmerande Askungen (Askepot) på Pantomimeteatret.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser