Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 06 december 2019

Neumeiers kärlek till Bernstein och Mahler

2019-12-02

Fakta:

Namn: Bernstein Dances : Ballettrevue /// Das Lied von der Erde
Koreografi: John Neumeier
Musik: Leonard Bernstein /// Gustav Mahler
Ensemble: Hamburg Ballett, Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, dirigerad av Garrett Keast (Bernstein) respektive Simon Hewett (Gustav Mahler)
Plats: Staatsoper Hamburg
» https://www.hamburgballett.de

Två kompositörer, står i särskilt hög grad den amerikanskfödde koreografen John Neumeiers hjärta när. Den ene är den amerikanske stjärnedirigenten och kompositören Leonard Bernstein (1918-1990), speciellt berömd för musikaler som On the Town och West Side Story, där Bernsteins musik står för rötterna tillbaka till Neumeiers egen uppväxt i USA. Den andra är den tyska kompositören Gustav Mahler (1860-1911), vars storslagna musikaliska universum Neumeier återkommande har satt steg till genom hela sin 46-årige karriär som chefskoreograf för Hamburg Balletten ända tillbaka till att han fick sin fasta anställning där 1973. Därmed utgör Mahler Neumeiers anknytning till det tyske. Gustav Mahlers musik hör hemma på Staatsoper Hamburg, där han under slutet av 1800-tallet under en lång rad år var chefsdirigent på det dåvarande operahuset, och en minnesplatta pryder den nuvarande teaterns fasad.
Genom alla år har dessa två spår, det amerikanske och det tyska, återkommande spelat en stor roll för Neumeiers kreativa val och har i det närmaste kört i par med varandra. Redan när Neumeier som nyanställd koreograf för Hamburg Balletten hade planer på att skapa en balett kring Gustav Mahlers 3:e Symfoni (1975), kontaktades Leonard Bernstein i hopp om att övertala honom att bli dirigent i Hamburg. Bernsteins kalender var emellertid totalt fullbokad under åtskilliga år framöver, så det blev inte av, men vänskapen mellan Neumeier och Bernstein bestod.
Några år senare skapade Neumeier sina egna versioner av musicalerna West Side Story (1978) och senare också On the Town (1991). Han ägnade baletten Songfest: The Age og Anxiety (1979) ett helaftonsprogram. Han skapade Birthday Dances till musik av Bernstein för firandet av den danska Dronning Margrethe II’s 50-års födelsedag 1990.
Efter Bernsteins död, var saknaden stor, och 1998 ville John Neumeier tillägna honom en hyllningsbalett fylld av hans musik på 75-årdagen för Bernsteins födelse. Det blev till Bernstein Dances med undertitlen Balletrevue von John Neumeier. Neumeier pekar själv på dubbeltydigheten i den engelska titeln, där ordet Dances, både kan läsas som ett verb och ett substantiv; det vill säga både kan forstås som, att Bernstein dansar själv, och som Bernsteins danser. Med undertitlen Balletrevye understryks en form bestående av olika fria inslag sammanfogade på ett revymässigt sätt, där själva andan och essensen utgörs av Bernsteins musik. Med Bernstein Dances önskar Neumeier med andre ord inte skapa en direkt biografisk balett om kompositörens liv, men att enskilda biografiska delar kunde kännas igen eftersom de finns i musikens inneboende stämningar.
I Bernstein Dances ser vi en ung mans (en följsam Alexandr Trusch) första sökande kärleksaffär med pianot. Han följs tätt av en kvinna (den omsorgsfulla Hélène Bouchet) och dessutom av en vacker yngling som kallas Love (mycket charmerande dansad av David Rodriquez), och på sidan om flankerar två par. Alle representerer olika uppspaltade aspekter av en och samma person, som tillsammans skapar ett mångfacetterat porträtt. Den unge mannen åker till New York för att göra karriär, först utan någon vidare framgång, men i takt med att han finner sin egen stil och vilja under några tankfulla meditationer, slår han slutligen igenom och får sitt stora genombrott i ett lyckorus av jazzartade och mer musikalaktiga danssteg.
Interessant är det också att se, hur John Neumeier ändå väldigt mycket vill identifiera sig med själva det konstnärliga utvecklingsförloppet i Bernsteins karriär. Inget konstnärligt fanns med i bagaget från allra första början, men personen i fråga lyckades inte desto mindre att gradvis utvecklas till en framgångsrik konstnär.
Härom året blev det möjligt att göra en nyuppsättning av Bernstein Dances : Ein Ballettrevye, nämligen till firandet av Leonard Bernsteins 100-årsdag. Baletten fortsätter att dansas vidare under denna säsong och med ytterligare fyra föreställningar i januari 2020 och ytterligare en föreställniung under balettdagarna, Ballett-Tage, i juni. Bernstein Dances hör också till, och då särskilt den festliga apoteosen, till Neumeiers mer ljusa och glada baletter, som gärna attraherar den breda balettpubliken.
Bernsteins musik känns förbluffande aktuell med den storslagna Philharmonisches Staatsorchester i orkesterdiket, skickligt dirigerad av Garrett Keast, förutom de två fantastiska musikerna på scenen. Sebastian Knauer på piano och violinisten Marc Bouchkhov i fint sällskap med sopranen Dorothea Baumann och baritonsångaren Oedo Kuipers. Wauw!
Till detta kommer några mega-projektioner av Reinhardt Wolfs New Yorker-fotografier, som utgör fonden för Bernsteins storstads-sound. Så gör det ju heller inte någon skada att de eleganta kostymerna är kreerade av den ikoniska, italienska modedesignern, Giorgio Armani, vars stilsäkra snitt binder ihop hela baletten i en tidlös estetik.
Helt annorlunda allvarstung är Das Lied von der Erde, som likaså var på programmet i höst med bara tre exklusiva föreställningar för just den del av Hamburgpubliken, som inte låter en balett till musik av Mahler gå sig förbi. Neumeier kreerade ursprungligen Das Lied von der Erde för Parisoperans Balett 2015, som sitt 14:e verk till musik av Mahler. Året efter reviderade han verket för sitt eget kompani i Hamburg och höstade in en jättesuccé på hemmaplan.
Egentligen skulle det faktiskt kunna verka som om Das Lied von der Erde inspirationsmässigt utgör en avledning ur slutscenen av Neumeiers föregående Mahler-verk (det trettonde) med titeln Purgatorium (2011). Avstampet för Purgatorium är helt klart biografiskt, och handlar om Alma och Gustav Mahlers sista olyckliga tid tillsammans fram till Gustavs död. Däremot är Das Lied von der Erde en helt abstrakt tematisering av de kinesiska dikterna från 700-talet, översatta till tyska och delvis omdiktade av Gustav Mahler själv.
I slutet av Purgatorium stirrar huvudpersonen, Gustav Mahler förtvivlat ner i sina tomma händer, medan han mister allt, både kärleken och livet, priset för att han helt och hållet har ägnat sig åt konstskapande. Men ändå inte, för hos Neumeier finns alltid hoppet om den kristna kärleksförsoningen hopp och förlåtelse är alltid närvarande. Konsten är just den förmedlande andliga renande processen. Därför blir det i lika hög grad en balett om Mahler och hans værk, som en balett om Neumeiers syn på sig själv, sin egen konst och hela skapelsesprocessen.
Den inledande bilden av Das Lied von der Erde visar en ung man (återigen den sårbare Alexandr Trusch), som ligger utsträckt likt en korsfäst Jesus på en gräsgrön kvadrat med en smal månskära fredligt svävande i det svarta himlarummet. Ett par fötter trippar in. I den rungande stillheten sträcks en tåsko långsamt fram i ljuset. Kvinnan sätter igång och grips i ett nu i ultra-slowmotion runt i en hypnotiserande båge över hans skuldre och fram över hans nakna bröstkorg. Det är så magiskt, att man knappt vågar andas, för att bryta förtrollningen.
Kvinnan är Hélène Bouchet. Vem är då denna överdådiga inkarnation av feminitet? Det döende barnet i famnen på fadern, kärleken, musan, anima, modern, ren kvinnlig urkraft! Hon är alltsammans och hela spektrat i sin gudomligt välskapta kvinnokropp.
På samma sätt som i Bernstein Dances kan man tänka att flera av dansarna var och en är uppspaltade aspekter av ett porträtt. I en speciellt vacker scen rusar den unga mannen desperat upp på den välta kvadraten och kastar sig huvudstupa ut i mörkret, men grips i sista ögonblicket av en handfull män, som står beredda på den andra sidan. Det är något vanvettigt gripande vackert, som Neumeier här ger uttryck för med en enkelhet i det symboliska uttrycket, så att man inte kan låta bli att tåras, med god hjälp av Klaus Florian Vogts vemodigt rörande sångröst.
Som så ofta tidigare har John Neumeier även själv skapat den minimalistiska scenografin, alla kostymer och ljusdesign. Neumeier har löpt hela linan ut i alla sina konstnärliga val och verkningsmedel med ofattbar överblick. Han är en verkligt mästerlig koreograf. Neumeier firade i 2019 sin 80-årsdag och fyller således snart 81 år. Men först ska han ha urpremiär på en helaftonsbalett, på sin uppsättning av Glasmenageriet fritt efter Tennessee Williams. Det sker den 1 december 2019.

Majbrit Hjelmsbo

Fler Recensioner

Annonser