Plast överallt

Kompani ENT:s nycirkusföreställning Plast hade premiär på Sundsvalls Teater i början av november efter två veckors residens på Cirkusverkstan i Sundsvall.
Som titeln antyder förekommer materialet plast i föreställningen. Redan i foajén hänger ett plastskynke som publiken får ta sig igenom för att komma in i teatersalongen.
Inne i teatern hänger en genomskinlig plastridå framför scenen. Bakom den gör de tre vitklädda, barfota artisterna entré. Musikern Love Kjellson placerar sig till höger och börjar spela romantisk, new age-inspirerad avspänningsmusik på synt. Cirkusartisten Hege Eriksdatter Østefjells kommer in med ett isblock på huvudet och etablerar därmed isen, det andra viktiga materialet i föreställningen.
Hennes kollega Karoline Aamås studerar plastridån noga och bestämmer sig för att riva ner den. Hege Eriksdatter Østefjells, nu utan is på huvudet, hjälper henne.
Plastridån hamnar på scengolvet där den med hjälp av en fläkt och grön belysning förvandlas till böljande vågor. Ett rep har firats ner och strax hänger Karoline Aamås i sitt eget hår över det böljande havet. Stämningen är drömsk.
Ytterligare ett rep firas ner, och Hege Eriksdatter Østefjells, som nu draperat plastskynket över huvudet, tar sig upp i repet och försvinner någonstans under taket. Musiken har intensifierats och övergått till ett rytmiskt dunkande.
Snart ligger plasten på golvet igen och Karoline Aamås kryper in under den. Det ser det ut som om hon ligger i en kuvös eller i Snövits glaskista i Walt Disney-filmen. Hon lindar in sig i plasten tills att hon blir som en kokong där endast huvudet sticker fram.
Musiken blir mer sakral och det är dags för det numera mer eller mindre obligatoriska interaktiva avsnittet. Hege Eriksdatter Østefjells går ut i publiken och hämtar en åskådare. Med gemensamma krafter sätter de fast Karoline Aamås hår i repet och drar upp henne och kokongen så att hon hänger strax under scentaket. Det ser otäckt ut. Karoline Aamås har blivit ett objekt som de gör vad de vill med. Men på något vis kommer hon loss.
Allting utspelas i ett synnerligen lugnt tempo. Mycket tid ägnas åt pyssel med plastskynket, det viks ihop och flyttas omkring. Föreställningen har ingen handling men en utveckling där de båda luftartisterna kommer allt närmare varandra för att till slut hamna i omfamningar hängandes i sina rep. Uppenbarligen tycker de om varandra vilket är fint men kanske inte av allmänt intresse.
Även isen står för en sorts dramaturgi genom att den smälter och slutligen släpps ner på golvet med en smäll och krossas. Detta efter att Hege Eriksdatter Østefjells utfört konststycket att klättra i rep samtidigt som hon balanserar isklumpen på huvudet.
I informationen om föreställningen sägs ambitionen vara att skala ner cirkustricken, sänka tempot och uttrycka värme, närhet och kärlek. Men för att lyckas fullt ut skulle artisterna behöva fler gestaltande redskap att uttrycka sig med än just trick och konster. De vill också ”dra tankarna till den smältande polarisen och påverkan på naturen, människan och världshaven”, men det är en symbolik som går mig förbi. Inga associationer till polarisar väcks, däremot en obehagskänsla inför all plast som används i föreställningen. Och i världen. Vilket i och för sig kan vara avsikten.
Som helhet är föreställningen, trots invändningar, njutbar, poetisk och vacker, även om det långsamma tempot inte var vad barnen i publiken hade väntat sig.

Karin Kämsby