Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 06 december 2019

Liv och död enligt Crystal Pite

2019-11-18

Fakta:

Namn: Body and Soul
Koreografi: Crystal Pite
Musik: Chopins Preludier, samt Teddy Geigers Body and Soul
Ensemble: Ballet national de Paris
Plats: Palais Garnier, Paris
» https://www.operadeparis.fr

Cynisk, melodramatisk och absurd: Crystal Pite beskriver livet och döden i nytt verk på Parisoperan.
Inbjudan av den kanadensiska koreografen Crystal Pite tillbaka till Parisoperaen har skett mot bakgrunden av hendes hit från 2016, Seasons’ Canon till musik av Max Richter. Som koncept och idé hade dock hennes senaste verk blivit mer övertygande om utgångspunkten varit en annan än den diffusa och svårbegripliga liv-och-död-komplexitet, hon försöker skildra i Body and Soul.
Verket förefaller fragmenterat och mindre genomarbetat än Seasons’ Canon och Flight Pattern (Royal Ballet 2017) och verkar synbarligen – kanske? – som en omväxlande klinisk och empatisk lamentation kring övergangen mellan liv och död och en lakonisk kommentar till det, som sker på den andra sidan. Verket är uppbyggt på ett traditionellt sätt i form av tre kontrasterande akter i scenerier, kostymer, musik och dynamik.
Första akten liknar en brottsplats. Stämningen är spänd. En man i en klassiskt tuff typ av lång svart läderrock står under ett kallt ljus över en livlös kropp, som han uttryckslöst undersöker med en möjlig rekonstruktion och beskrivning av ett tidigare förlopp. Ljudet som är inläst av skådespelaren Marina Hands, sätter konkret ord på handling och rörelse – ”Höger, vänster, höger, vänster” om steg fram och och tillbaka ”rör vid bröstet, huvudet” eller ”vrider huvudet, fötterna, vänder tillbaka till utgångspunkten”.
Detektiv eller mördare? Identitet, kön och intention är här – i likhet med i andra verk av Pite – flytande, och roller förs över och utväxlas personer emellan, där en figur kan tas in och försvinna in i ensemblen i en massrörelse. Därefter träder en ny dansare fram och tolkar en annan aspekt av situationen: Mot slutet av den första bilden upprepas den inledande frasen efter en rad variationer med två nya dansare, nu med en annan nyans: Undersökningen, rörelsen, är kärleksfull och omsorgsfull. Fientligheten har avlösts av omsorg.
Body and Souls andra bild påminner om en gravkrypta i en katedral. Stämningen är både sorgsen och desperat, flankerad av Chopins Preludier, bland annat den melankolske Preludium opus 28 nr.4, som spelades vid kompositörens egen begravning i Madeleine-kyrkan for precis 170 år sedan. Koreografiskt är det den scen som passar Parisoperans dansare allra bäst: Muriel Zusperreguy och Alessio Carbone är återkommande figurer, som i virvlande fraser beskriver avsked, där Zusperreguy för ett ögonblick upprepar rörelsesekvensen från första akten men utan att kroppen, eller offret är med.
Som ensemblen i en rörelse faller ner i jorden och uppslukas av skuggorna, lyfter Hugo Marchand sig själfullt mod ljuset till Preludium nr. 20, kallat Begravningsmarchen, i ett nästan melodramatisk skulpturelt och expressivt klagande asked, för alla dansarna som en figur med stadigt stigande intensitet och desperation upprepar en gest för bröstet som uttryck för det bankande hjärtats rytm och bråda oåterkalleliga upphörande.
”I want every part of you” sjunger Teddy Geiger med kannibalistisk hunger i balladen Body and Soul, som har givit verket sin titel och illustreras i balettens absurda slutscen, där latex-klädda organismer med militär precision sticker iväg i formationer genom ett kitschigt SM/fashion/discos gulduniversum, som påminner mig om cellmembraner som blåsts upp i megaformat. Det är en komisk relief som fullkomnas med smackande ljud, och Teddy Geiger sätter bokstavligt talat ord på det hela: ”All that I want is a piece of your heart”.
Seasons’ Canon och Flight Pattern, skapades till respektive Recomposed by Max Richter: Vivaldi – The Four Seasons och Góreckis Symfoni av sorgesamma sånger, är tack vare den musikaliska ramen och dramaturgin, som är utstakad för de båda verken både stramare och klarare koncipierad än Body and Soul, liksom båda baletterna skrev in sig som både känslosamma och skarpa metaforiska, samhällskritiska kommentarer i ett konstrum. Här antar den klassiska baletten som annars sällan gör det direkta politiska dagordningar: Seasons’ Canon är en kommentar till klimatkrisen och Flight Pattern till flygtningkrisen i 2015.
Crystal Pites signatur, ensemblekoreografin, står i högre grad än någon annans för ett grundläggande demokratiskt och diversifierat synsätt, där alla är lika, alla är olika och där det är vackert.
De stora ensemblescenerna, där hon samlar människomassan till en enda kropp och skapar och orkestrerar naturbilder från insektssvärmar till fågelflockar och inte minst upplevelser av vind och hav. Allt i en evig rörelse och förändring. Detta är hennes stora styrka och en väg som hon framgångsrikt skulle kunna ha utforskat mer direkt och på djupet, mer empatiskt som skildring av den mänskliga naturen och med en helt annan och mer uppriktig utgångspunkt i just Geigers sång: Geiger har senare bytt kön till kvinna och skriver idag sånger under namnet Teddy<3.

Alexaner Meinertz

Fler Recensioner

Annonser