Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 06 december 2019

Ett romantiskt kroppsarbete som försvann

2019-11-17

Fakta:

Namn: Flottarkärlek
Koreografi: Idé, research,koreografi,text: Hagar Malin Hellkvist Sellén
Ensemble: Dansare: Marianne Kjaersund, Marcus Baldemar, Pernille Holden, Kostym: Elin Hallberg, Ljus: Hannele Philipson, Scenografi: Maja Johansson
Plats: Gästspel på Dansstationen 15-16/11 2019
» http://dansstationen.nu/sv/hem/

De tre dansarna fokuserar på handens rörelser när de tar plats på den arenascen som skapats på Dansstationen i Malmö inför föreställningen Flottarkärlek.
Fingrarna spretar när de lyfter (osynliga) trädstammar, timmer och redskap, gestaltar tungt, slitsamt och livsfarligt kroppsarbete som flottare, en yrkesgrupp som var viktig för den svenska ekonomiska utvecklingen (fram till 1950-talet). Flottning var ett sätt att via vattenleder transportera timmer från skogarna till sortering och sågverksindustrin.
Men enligt Hagar Malin Hellkvist Sellén har deras ”enorma betydelse för Sveriges ekonomiska betydelse fått oförtjänt liten plats i historieskrivningen”.
De tre dansarna i jeans, rutiga skjortor och höga svarta stövlar rör sig runt arenascenen i sina ständigt pågående arbetsprocesser samtidigt som vi hör en manlig overvoice livfullt berätta flottarnas historia, arbetsvillkor och fakta, som att deras arbetsliv var som ”Vilda västern-liv, sova under bar himmel”, inget vanligt yrke, mest för män (trots att en och annan kvinna syns på den fotoutställning som visas på Dansstationen).
Ingen musik i denna annorlunda koreografi med inriktning på det genuina arbetet där mängder av olika rörelser ständigt pågår för att fixa hårt fysiskt jobb , med stort ansvar vilket syns i kroppsspråk och allvarlig mimik. Den fysiska rörelsen blir ett sätt att här och nu förvalta arbetarhistoria, ett ”minnesarbete”(enligt koreografen) för de som inte var med på flottarnas tid, utifrån ett queerperspektiv.
I dansarnas gestaltning syns även stolthet och kraft där rörelser upprepas om och om igen, månne som en besvärjelse (ljusår bort från schlagern om en”flottare med färg, alla jäntor var som vax uti min famn”).
Del två av Flottarkärlek är utan ljud/ text/musik( bortsett från en kort munspelssolo som avslutning)
där de tre flottarna har paus i arbetet och hänger ihop, rent bokstavligt, blir till en enda kropp. En av dem tycks ha drabbats av arbetsskada, kollapsat, behöver stöd av sina kollegor, något som upprepats, om igen. Deras nervikta
stövlar är nu uppvikta (vilket gör att arbetarna liknar de tre musketörerna på 1700-talet). En trio som pendlar
mellan subtila och aggressiva åtbörder, ambivalent symbios med erotisk undertext.
De tre dansarna är övertygande i sin gestaltning av flottarens arbete, fysiskt och poetiskt med en styrka som inte går att komma undan.
Men föreställningen lägger till fler dimensioner, som handens rörelser i arbetet, då och nu i dagens digitala värld, där handen inte används som förr, vilket kan ställa till det för människan. Detta ger ytterligare perspektiv på då och nu, i denna egensinniga föreställning.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser