Långtråkig serietidningsbalett

Ikondyrkan. Gregory Deans helaftonsballet Blixen är en artigt, biografiskt skolritt i tre akter, som i viss mån räddas av Den Kongelige Ballets mer garvade dansere.

Det har ju skett ett par gånger tidigare, att det har skapats dansföreställningar efter Karen Blixens liv och öde av koreografer med näsa för att använda sig av kändiseffekten för att generera förhandsintresse och därmed bidra till god biljettförsäljning redan före premiären. Jag minns utan glädje Flemming Flindts klichéfyllda Lucifers datter från 1992, som under stor mediebevakning gavs som Musikhuset Aarhus och TV2’s silverbröllopsgåva till Dronning Margrethe och Prins Henrik. Men jag minns även Nyt Dansk Danseteaters poetiska och själsliga Tanne från 1994, kreerad av kompaniets dåvarande konstnärliga ledare, Warren Spears till musik av Fuzzy.
Nu är det alltså Den Kongelige Ballet, som bjuder på en helaftonsbalett i tre akter med avstamp i Karen Blixens liv. Karen Blixen är en av Danmarks mest kända författare, som bland annat blivit världsberömd via Sydney Pollacks amerikanske storfilm, Out of Africa från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen som Karen Blixen och Robert Redford som den engelska äventyraren, Denys Finch Hatton. Balettmästare Nikolaj Hübbe har länge önskat sig Blixen-baletten på repertoaren.
Man hissar alla segel och bjuder på delikata kostymer och minimalistisk mobil scenografi av brittiske Jon Morrell, kompletterad av en rundhorisont med videoprojektioner av nordiska kalla himmelshorisonter med höstliga träd och fågelstreck blandat med afrikanska värmedrallrande savanner. Dessutom ingår Claude Debussys stämningsfulla pianomusik orkesterad och arrangerad av amerikanska Martin Yates, så att det stundtals låter som en musikal.
Koreografien har Nikolaj Hubbe lagt i händerna på solodansaren Gregory Dean, som nu ännu en gång har kastat sig ut på djupt vatten med hitintills endast två små divertissement till Svanesøen, barnbaletten De glemte børn och vårens tunna kopp te av Askepot-ballet (Askungebalett) på sitt cv för Den Kongelige Ballet.
Inspirationen till sin Blixen-ballet har Gregory Dean hittat i Anne-Caroline Pandolfos och Terkel Risbjergs grafiska novell, Løvinden – Et portræt af Karen Blixen (Lejoninnan – ett porträtt av Karen Blixen) från 2017. Dessutom har Catharina Belle Gower-Poole, barnbarn till Karen Blixens bror, Thomas, fungerat som Blixen-konsulent. Fogligt skildrar Dean fullständigt slaviskt den vedertagna, snälla versionen av berättelsen om Blixens liv som en kronologisk skolritt från vaggan till graven med nedslag i barndommen på Rungstedlund, ungdomsfester på det förnäma Frijsenborg Slot, brölloppet med Bror Blixen i Kenya, kaffefarmen, kikuyerne, som dansar som svarta silhuetter i motljuset, Charleston-partyn i Muthaiga Club, syfilis-diagnosen, lejonjakt och förhållandet till Denys Finch Hatton, konkursen, författarkarriären, pakten med Thorkild Bjørnvig och slutligen berömmelsen i USA.
Dramatiskt drenerar den fragmenterade strukturen baletten på dynamiskt driv i takt med, att det evinnerligt skiftande persongalleriet som i en strid ström kastas in från sidoscenerna. Det är onekligen en fördel att i förväg vara påläst om Blixens liv. Koreografiskt skapar Dean behagliga och ganska enkla serier av steg som påminner lite om en lätt-version av Cranko, Neumeier och Robbins, medan det mimiske uttrycket är reducerat till serietidnings-nivå med upprepade knutna nävar mot pannan, vid tinningarna, bröstet eller magen, när förtvivlan och smärta ska signaleras.
Gregory Dean framställer Blixen som en känslomässigt svag kvinna, som längtar efter att bli sedd, älskad och beundrad. Men anständigheten lägger krokben för ett mer komplext porträtt. Förlust, svek och sorg är vändpunkter i Deans Blixen, medan Blixens mer diaboliska sidor bara stryks bort. Blixen är faktiskt så rentvättad att det inte ens gives plats för hennes så ikoniska cigarettmunstycke förutom fingrarnas antydning om denna falliska och uppenbart onämnbara tingest.
Inte desto mindre räddas föreställningen delvis av den mer garvade delen av Den Kongelige Ballets dansare, som är formidabla på att skapa levande karakterer även av ett begränsat stoff. Vid premiären dansade den 38-årige Kizzy Matiakis titelrollen som Blixen, både den längtansfullt förälskade unga versionen och den åldrade diaboliska författarinnan, en imponerande tour de force både danstekniskt och uttrycksmässigt. Ett trumfkort var även den pensionerade Mads Blangstrup, som hämtades till rollen som den plågade fadersgestalten Wilhelm till en mycket rörande dans med Karen som barn, tills han drabbas av Jón Axel Franssons likbleka Djävul och hänger sig. Som Bror Blixen gjorde Jonathan Chmelensky rollen till en ryggradslös slyngel. Gregory Dean själv dansade en nobel, men uttryckslös Denys Finch Hatton, mens Alexander Bozinoffs Thorkild Bjørnvig var en pojkaktig och trolös beundrare.
I andra laget är rollen som Blixen delad på två. Ida Praetorius dansar den unge Karen med uppgiven hängivenhet inför Jón Axel Franssons sympatiskt charmerande Bror, och sedan med stormande kärlek till Alexander Bozinoffs tilltalande Finch Hatton. Som Wilhelm ger Nikolai Hansen här den av dåligt samvete plågade faderns själsliga mörker en mer vanvettig ton med nervöst plirande ögon som om han vore ett jagat villebråd. Som den åldrande Blixen är den pensionerade Gudrun Bojesen hämtad tillbana, vilket plötsligt ger titelrollen en mer dominerande, häxartad skruv. Det är sagolikt! Magiska ögonblick i en för övrigt långtråkig affär på nästan tre timmar.

Spelas på Gamle Scene till och med 16 april 2020.

Majbrit Hjelmsbo