Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 06 december 2019

En skandalöst tråkig banalitet under tre hela långa timmar

2019-11-14

Fakta:

Namn: Blixen
Musik: Claude Debussy, orkestrerad och arrangerad av Martin Yates
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Det Kongelige Kapel. Dirigent: Tim Murray, Scenografi: Jon Morell,
Plats: Det Kongelige Teater, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Dansaren Gregory Dean har tidigare koreograferat för Det Kongelige Teater i Köpenhamn, varför hans version Askepot (Askungen) visats i våras. Det var tydligt redan i denna föreställning att han saknar gestaltande begåvning, och att hans balettspråk är entonigt och repetitivt, och stundtals liknar rena ”övningar” i träningslokalen. Många högt lyftade ben, många långt utsträckta armar, ensemble-scener utan flykt och fantasi och bristande psykologisk sans, som tråkade ut åskådarna med en lång rad ointressanta, dansande klippdockor.
Det var därför med förundran man åhörde att det var just denna lågflygande engelsman som skulle bidra till Den Kongelige Ballets fattiga repertoar med en ny helaftonsbalett om Karen Blixen, den mest fantasirika, stilsäkra, mångbottnade, ödesdrabbade, virtuosa danska författaren under det tjugonde århundradet. Hon fick inte Nobelpriset, men det ödet delar hon med många väl förtjänta författare och hon tog det med fattning. I gengäld är hon kanske den författare som har lidit mest av biografismen, exploaterad ända in i märgen av asgamarna, som har förgripit sig på hennes livs historia och förvandlat den till Hollywood-film (Out of Africa), och som fortfarande gör succé när redan genomtuggat stoff tas om igen. Dessvärre är mer på väg: fler regissörer håller på att göra nya filmer om Baronessans liv.

Man skulle kunna tro att Gregory Dean därför hade tillgång till föremålet för Blixen, som han kallar sin balett, och att detta skulle leda tillbaka till det väsentliga, nämligen författarskapet. Dessvärre fanns det inte plats för det i föreställningen som med andan i halsen ska gå igenom alla aspekter av biografin: att hon var fadersbunden, faderns självmord, förälskelsen i den ene brodern, äktenskapet med den andre brodern (den svenske storviltjägaren och friherren Bror Blixen), syfilis, förälskelsen i Denys Finch-Hatton, konkurs för den afrikanska farmen – och så vidare och så vidare. Vid en tidpunkt i tredje akten levereras en skrivmaskin in på scenen, till ett crescendo i orkestern, som borde ha lett fram till, att detta instrument även skulle ha fått en roll att spela i Deans trivialisering av ett människoliv: det är faktiskt en poet som vi ska berätta en historia om. Men nej, det hamras inte på tangentbordet, och Debussy, vars musik av Martin Yates har gjorts så likgiltig att den påminner om hissmusik – nej, Debussy har dessvärre inte skrivit något för ”Corona”-skrivmaskinen.

Det finns heller inte så mycket som en pytteliten bit av det som Karen Blixen själv skrev, som har smittat av sig på och funnit vägen till Gregory Deans nya ballet. Syv fantastiske Fortællinger (Sju romantiska berättelser), Vinter-Eventyr (Vintersagor), Spøgelseshestene (Spökhästarna), Gengældelsens Veje (Vedergällningens vägar) – är stoff nog, som skriker efter att användas. Dean hafsar i stället iväg med att gå igenom de unga åren (då hon både skrev, sådant som Sandhedens Hævn – en marionetkomedie, och tecknade och målade), och därefter är det i snabb galopp genom åren i Afrika, där hon mötte betydelsefulla kolonial-herrar av varierande karat. I baletten är detta reducerat till ragtime och stora solfjädrar av strutsfjädrar. Till slut och mest groteskt presenterar han oss för en grupp ungersvenner från 1950-talet, som kallas ’heretikerne’. De författare, som knutna till tidsskriften ”Heretica” var allvarstyngda män, som skrev om existensen i skuggan av atombomben (– det hot, som skenbarligen ingen bryr sig om i dag, när en lång rad skurkstater har en gedigen arsenal av kärnvapen). I Blixen är det pajasar, som följs av sina dyrkande hustrur, som klamrar sig fast vid de böcker, deras män antas ha skrivit.

Vad värre är att kvinnosynen hos Dean själv hör hemma i 1950-talets England, även om han själv är född 1984, och detta är den väsentligaste anledningen till att han kommer till korta med Blixen, som om någon tog sitt öde i sina egna händer och förvandlade det till konst.

Baletten ger oss en kvinna, vid uruppförandet dansad av Kizzy Matiakis, som defineras via sitt beroende av männen (far, äkta man och älskare). Slutligen tar hon initiativet själv i en klumpigt illustrerad manipulation av poeten Thorkild Bjørnvig. Men även i detta sista förhållande ska vi se henne som ett offer, när han sviker henne för Louisiana-direktören Jensens fru. Ingen av dessa män har karisma, och särskilt katastrofalt är det att se Gregory Dean själv i rollen som aristokraten Denys Finch-Hatton. Den föga bildsköna Dean med sin flyende haka och den breda rumpa befinner sig parodiskt långt från den Leslie Howard-noblesse, som gjorde skönanden och lejondräparen Finch-Hatton oemodståndlig i Nairobis högre kretsar. Det är skönt att Karen Blixen själv förskonas från att se hur trivialt och kitschigt både det lantgrevliga livet och high life i Afrika gestaltas på Det Kongelige Teaters scen. Var blev girafferna och lejonen av, när det ska visas pinsamma svarta siluetter (ett knep för att undvika blackface) av de goda ädla vildarna ”kikuyer”?

Man försöker sig på att dra fördel av snobb-effekten med att återskapa Rungstedlund med gardinerna, som släpar ner på golvet (där verkligheten är nog så fattig och just avståndet till det grevliga livet i överflöd skulle kunna ha varit ett intressant uppslag), med pastellfärgade kostymer, som skulle kunna ha hämtats från ett överskottslager från Downtown Abbey. Eller från New York City Ballet under 1950’erne i de helt överflödiga och pinsamma scenerna från Blixens besök i New York. Men var blev Arthur Miller, Marilyn Monroe och Carson McCullers av, när vi nu för övrigt både ska ha Rie Nissens och Cecil Beatons fotografier av Karen Blixen citerade och hennes stackars sekreterare Clara Svendsen tryckt igenom vridmaskinen som komisk groupie?

Efter tre timmars outsägliga banaliteter om en kvinna, som inte lyckas väcka något intresse, en djävul som ingen djävel skulle finna värd att att inleda ett förhållande till (stackars Jón Axel Fransson), och med så intressanta personligheter som Morten Eggert och Mads Blangstrup tillbakahämtade till scenen, till ingen nytta, är det fortfarande en gåta att Gregory Dean har fått igenom sitt projekt, nar han inte lyckas visa, vad det är han vill med sin balett. Man skonas inte från några klichéer: repet att hänga sig i , handen på pannan när lidande ska illustreras, en flygtur med Denys, sekunderad av kårdansare i nattlinnen och pyjamasar. Blixen som släpar runt på sin koffert (omgiven av tjänare och infödda bärare!), den svarta fågeln vid sjuklägret och den sista vandringen mot ljuset i mörkret.

Man önsker sig efter denna poänglösa historia ett biografi-moratorium, när det gäller Karen Blixen: lägg ner allt som har med kaffebönor och könssjukdomar att göra och skicka Syv fantastiske Fortællinger till varje hushåll. LÄS Blixen, som omväxling!

Premiären ägde rum den 9 november 2019.

Charlotte Christensen

Fler Recensioner

Annonser