Tunga fakta kväver poesin

Blixen den nya helaftonsbaletten på Det Kongelige Teater omfattar det fantasifulla och fabulerande, men förblir jordbunden av många tunga fakta.
Som de flesta redan känner till arbetade Karen Blixen som författare i den stora berättartraditionen med klassiska symboler, referenser och historier med flera lager som alltid betyder något annat och mer än den omedelbara skildringen. Med Gregory Deans helaftonsbalett om hennes liv och verk Blixen, förhåller det sig det på motsatt vis.
Den tre timmar långa föreställningen, som hade premiär på Det kongelige Teaters Gamle Scene, är en linjär iscensättning av författarens liv från vaggan till graven: Från uppväxten på Rungstedlund via ungdomens vistelse på Frijsenborg Slot, åren i Afrika och hennes tid i Danmark som firad författare och den dominerande figuren i diktargruppen Heretikerne. Det är i stora drag en lojal illustration av Blixens egen utläggning av sitt öde, men dessvärre här så ytterst förenklad att föreställningen inte bara liknar utan även upplevs som en tecknad serie. Ett platt format med personer i skarpa konturer mot bakgrunden av omväxlande flammande, levande färger i Afrika och svart-vit-grå tristess i Danmark.
Det är bara pratbubblorna som fattas, men i gengäld får vi animationer och scener som tecknar det uppenbara i grova drag. När en projektion mot fonden visar ett gammeldags dubbelvingat flygplan, en 1929 Gypsy Moth, som i slowmotion förmodligen störtar till jorden, medan en förfärad Blixen mottar ett brev om tragedin, om att hennes (eventuella) älskare Denys Finch Hatton har förolyckats, kan man faktiskt tänka att det är en lögn.
Gränsande till det oavsiktligt komiska är även ögonblicket när Djävulen bokstavligt talat räcker över en Corona 3 skrivmaskin med ett papper i rullen till Karen Blixen till ljudet av ett våldsamt musikaliskt klimax: ”Varsågod, du är författare”. Låt mig slippa att här beskriva Blixens magsårsoperation eller farmens konkurs men allt detta och mer därtill är lika så prosaiskt och opoetiskt berättat som en roman i form av ett Excel-ark, Blixens liv och verk är här lika konstnärligt som ett Wikipedia-uppslagsord.
Varje gång havet tonade fram i fondens rundhorisont, greps jag av en längtan om att dirigenten skulle slå an Debussys La Mer. Att Gregory Dean skulle ta sats och låta sig inspireras episkt och metaforiskt och låta sig bevekas av havet som naturkraft och bilden av öde, skönhet och inspiration för det evigt föränderliga, som alltid är i rörelse. Att Dean skulle vara poet.
Men allt fortsätter metodiskt och episodiskt med en fragmenterad orkestrering och sammansättning av Debussys kammarmusik, där bland annat Danse sacrée och La plus que lente är temabärande motiv. Var finns gennomlysningen av denna exceptionella människa och speglingen av hennes virtuosa, rikt flödande berättarbegåvning? Var finns kreativiteten, insikten, ja bara fantasin i detta konstprojekt, som har brutits ner till ett antar punkter och berättas monotont med ojämn avvägning mellan balscener, fester och naturbilder med duetter och porträtt.
När det gäller koreografiskt upplägg och regi är själva uppsättningen isolerat sett fint och tydligt komponerad men lika allvarligt begränsad i sitt register och dynamiska bredd som den är idémässigt: Det skulle motsvara, att Blixen skulle ha skrivit en tegelstensroman genom att bara använda få ord, med omtagningar av desamma orden och meningsbyggnaderna med en tillhörande likartad berättarteckning och enkelspåriga personskildringer.
Det handlar skenbart först och främst om, att ”Blixen” bärs av en tro på, att själva känslan är nog; bara den överförs, och att nästan varje stämningsläge, konflikt eller tanke kan uttryckas mimiskt eller med rekvisita och gälla som koreografisk konst, när den bara blir garnerad med steg och rörelser: Ofta något med ett hopp till ena sidan, en vridning i motsatt riktning efterföljt av en avslutande ”arabesque”, när det ska uttryckas glädje eller begajstring. Eller ett otal variationer på sättet att använda ”tendu” som en fotrörelse som tecknar en cirkel på golvet, som uttryck för valsituationer och överväganden. Det är dekorativt, men inte expressivt.
Estetiskt sett räcket det inte långa håll till. Blixen skulle både behöva lyftas och stramas upp betydligt, men det är en monumental utmaning som Gregory Dean har antagit, och den är alldeles för omfattande.
Som regissör och koreograf är han bäst på intima möten, de han skapar mellan Karen och Denys, mellan Karen och Farah, och Karens egna, intensiva ögonblick: Här känner man hans följsamhet och medkänsla. Föreställningens allra största styrka är hans säkra öga för rollbesättningen, och det är helt rätt gjort att hämta tillbaka stora scenkonstnärer som Gudrun Bojesen och Mads Blangstrup till teatern och rollerna som den mogna Karen Blixen och Blixens far, Wilhelm Dinesen.
Det är just i personregin som Dean är allra bäst, ända in i den minsta rollkaraktärerna av det omfattande persongalleri, han iscensätter. Den Kongelige Ballet är fin som dramatisk ensemble i Blixen med Kizzy Matiakis och Gudrun Bojesen alternerande i titelrollen med skådespeleri och uttrycksfull inlevelse av stor och gribende komplexitet: Speciellt i föreställningens tredje akt, där de två konstnärinorna målar porträttet av ikonen med karakteristiska nyanserna av mänsklig ömhet, intelligens, djävulskap och förtvivlan, forstår man hans stora fascination för ”lejoninnan”, och just av detta borde han ha gjort något speciellt.

Blixen spelas på Gamle Scene på Det Kongelige. Teater i Köpenhamn till och med 16 april 2020.

Alexander Meinertz