Et fascinerande liv i pakt med djävulen

”Jag är en storyteller – en berätterska”, sa den danska författaren Karen Blixen (1885-1965). En karismatisk överklasskvinna med ett både spännande, händelserikt, komplicerat och tragiskt liv fullt av stora förluster.
Knappt tio år gammal mister hon sin far, som begår självmord. När hon gifter sig mister hon snart sitt sexualliv, när hennes man, svenske baron Bror von Blixen-Finecke, smittar henne med syfilis. Som hon själv har berättat så är det i det sammanhanget, som hon bestämmer sig för att ge sin själ till djävulen. Efter skilsmässan från Bror Blixen mister hon sitt livs stora kärlek, den engelske adelsmannan, Denys Finch Hatton, som störtar med sitt flygplan. Sedan förlorar hon sin kaffefarm i Kenya och flyttar ruinerad hem till sin mor på Rungstedlund, där hon påbörjar sitt författarskap, som leder till världsberömmelse och bland annat turné runt i USA.
Självklart är historieberättaren Karen Blixen känd genom sina litterära verk. Men det är inte minst via filmen Out of Africa från 1985, som det stora och breda publiken har lärt känna Blixens livshistoria.
Redan före filmen hade Flemming Flindt skapat sitt synopsis till sin Blixen-ballet Lucifers datter, som hade världspremiär i Aarhus1992, och 1994 skapade Nyt Dansk Danseteater föreställningen Tanne om Karen Blixen. Så det är både en god och lämplig idé, att balettmästare Nikolaj Hübbe nu har taget initiativ till, att Den Kongelige Ballet får en ballet på repertoaren kreerad efter den ikoniska danska författarens fantastiska livshistoria.
Koreografin och regin har Nikolaj Hübbe anförtrott kompaniets 35-årige engelska solodansare och koreograf Gregory Dean, som tidigare har koreograferat bland annat sagobaletten Askepot (Askungen) åt sina kollegor. Med i den nya biografiska baletten Blixen visar Gregory Dean inte bara sin koreografiska talang men lyckas även på ett inlevelsefullt sätt berätta Blixens levnadshistoria och göra karaktärsteckningar.
Även om Blixen är lite för lång, är det väldigt mycket som är bra i denna nya stora tre-akters tåspets-balett, som bland annat innehåller fina solon, många fina duon och dessutom involverar en mycket stor del av kompaniet. Det är särskilt fint att pensionerade stjärnor från Den Kongelige. Ballet har lånats tillbaka till teatern och berikar både det första och andra laget med sin expressiva dans.
Scenografen Jon Morrell har skapat enkla och vackra scenbilder som kompletteras av Adam Ryde Ankarfeldts stämningsfulla och symboliska videoprojektioner av bland annat natur, hav och fåglar. Jon Morrells stilsäkra kostymer är en ren ögonfröjd. Musiken, som är sammansatt av både kända och mindre kända verk av Claude Debussy fungerar överraskande väl i Martin Yates arrangemang. Allra bäst är den rena pianomusiken.
Som en mycket fin inledning börjar Blixen med ett solo, där den äldre Karen Blixen med uttrycksfulla armar och händer tänker tillbaka på hela sitt liv, innan den biografiska berättelsen startar i barndomshemmet i Rungstedlund. Här är det i premiärlager bland annat glädjande att se den före detta solodansaren Mads Blangstrup i rollen som Karen Blixens älskade far med sitt oroliga sinnelag.
I festscenen hos kusinen på Frijsenborg Slot, som bjuder på en flot och väl avstämd balscen, möter den unge Karen Blixen sin kommande trolösa äkta man, glimrande dansad av Jonathan Chmelensky.
När paret i andra akten har flyttat till Kenya, blir det afrikanska kikuyu-folket genialt skildrade av de kongelige balletdansarna i silhuet mot den röda bakgrundshimlen. Den ende afrikan, som skildras utförligt på scenen er Karen Blixens trotjänare, Farah, fint porträtterad av Ryan Thomas.
Det passar fint att den elegante Gregory Dean själv gör rollen som den noble Denys Finch Hatton i premiärlaget och en höjdpunkt i andra akten är Hattons kärleks-pas de deux med Karen Blixen till Claire de Lune”. Men även uppgörelsen mellan det äkta paret Blixen är en stark duo i andra akten, där vi också får komma på besök till den berömda Muthaiga Club i Nairobi och se den europeiska kolonin slå sig lös i charleston-inspirerade steg.
Tillbaka i Danmark i tredje akten är der fokus på Blixens förhållande till de unga författarna och speciellt hennes relation till författaren Thorkild Bjørnvig, som på premiären blev mycket fint gestaltad av Alexander Bozinoff. Lite för lång är den färgglada scenen kring Blixens besök i USA. Men fin är tredje aktens slutscen, där en ensam äldre Karen Blixen får återse såväl sin far, Denys Finch Hatton och den djävul som under vägs hela tiden finns närvarande i baletten som en svartklädd man. En farlig antagonist gestaltad av Jón Axel Fransson i premiärlaget och Vitor De Menezes i andra laget.
Solodansaren Kizzy Matiakis dansar i premiärlaget både den yngre och äldre Karen Blixen. Det gör hon helt utmärkt som den dramatiska och expressiva dansare hon är. I andra laget är rollen på ett intressant vis delad mellan två dansare. Här skildrar solodansaren Ida Praetorius mycket fint den yngre Karen Blixen, och före detta solodansaren Gudrun Bojesen skapar magiska ögonblick som den äldre Blixen.
I rollen som Denys Finch Hatton i andra laget saknar man sensualiteten hos Alexander Bozinoff, medan Jón Axel Fransson gör en sprudlande tolkning av rollen som Bror Blixen. Det skulle kunnat vara intressant att också få se Fransson i rollen som Denys Finch Hatton.
I bägge lagen medverkar barn från Balettskolan, som i den första akten har partierna som barnet Karen och hennes syskon. Som helhet är alla medverkande i Blixen, såväl i premiärlaget och i andra laget mycket välregisserade och många fler av dem alla hade förtjänat att omnämnas.

Vibeke Wern