Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Onsdag 02 december 2020

När det klappras loss på djävulens skrivmaskin

2019-11-10

Fakta:

Namn: Blixen
Koreografi: Gregory Dean
Musik: Claude Debussy arrangerad av Martin Yates
Ensemble: Den Kongelige Ballet, Scenografi: Jon Morell, Videodesign: Adam Ryde Ankarfeldt, Ljusdesign: Jesper Kongshaug
Plats: Det Kongelige Teater
» https://kglteater.dk

Författaren Karen Blixen har alltid fascinerat sin publik så till den grad att hon redan när hon fortfarande var i levande livet hade förvandlats till en internationell berömdhet med ikonstatus.
Inte bara hennes läsande publik, men även andra konstnärer har intresserat sig för hennes händelserika liv. Den berömda författaren har ofta porträtterats på film och i böcker. Alltmedan hennes museum i Rungstedlund kämpar med ett minskat antal besökare och skral ekonomi, låter medierna meddela att ännu fler biografiska filmer och serier om henne på väg. Karen Blixen är uppenbarligen en outtömlig källa till konstnärlig inspiration. Och Karen Blixen och hennes liv har också blivit föremål för balett. 1992 skapade Flemming Flint baletten Lucifers Datter (Lucifers Dotter), och nu har solodansaren och koreografen Gregory Dean i samma efterföljd skapat verket Blixen.
Redan när man läser om handlinen till Gregory Deans balett, blir man bekymrad. Det finns ingen särskild vinkling på historien eller fokus på en särskild del av hennes liv. Däremot ska vi i det närmaste följa Karen Blixen från vaggan till graven. Historien går av stapeln. Vi får höra inte bara om barndommens snäva ramar, den stränga mormodern, faderns självmord, en olycklig ungdomsförälskelse, resonemangsäktenskap med Baron Blixen, den afrikanska farmen, den brittiska kolonin i Kenya, otrohet, syfilis, skilsmässan, förälskelsen i Denys Finch Hatton och hans död, ekonomisk bankrutt, men också om hemkomsten till Danmark, det litterära uppvaknandet, en pakt med djävulen, världsberömmelse, manipulation av unga författarkollegor, hennes död samt återförening med sin högt älskade far och Denys Finch Hatton. Kan man verkligen lyckas berätta allt detta på ett övertygande sätt under loppet av tre akter. Svar nej.
Karen Blixen är en mästare i symboliskt berättande och i historier om askes, där handlingen letar sig vidare på subtilt sätt. ”Inget kan betraktas som ett riktigt mysterium förrän det blir en symbol”, som det heter i hennes Syv fantastiske Fortællinger (Sju romantiska berättelser.). Därför verkar det också märkligt att berätta om henne på ett just så övertydligt naturalistiskt och kronologiskt sätt som görs i baletten Blixen. Som det heter i en annan av hennes fantastiske fortællinger: “Det er ikke nogen dårlig egenskab ved en fortælling, at man kun forstår halvdelen af den” (Det är inte någon dålig egenskap hos en berättelse om man bara begriper hälften av den). I Gregory Deans balett forstår man precis allt.
Det höga tempot och de många snabba scenbyten av Jon Morells scenografi till trots, känns föreställningen oändligt lång. Slutligen är det i det närmaste att man glädjer sig över att djävulen äntligen får fatt på Karen Blixen, som han sedan länge har haft ett gott öga till. Det faktum till trots att historien hoppar mellan det ena händelsen efter den andra är det lätt att följa med i den linjära handlingen för allt berättas även i Adam Ryde Ankarfeldts serietidningsartade videodesign bakom danserne. Här ser vi blandt annat den glödande afrikanska solen, när Denys Finch Hattons störtar med sitt flygplan och New Yorks skyline. Problemet är bara, att det hela, såväl videodesignen som dansen, passerar förbi, utan att man fångas eller grips ave den. Oavsiktligt komiskt blir det ändå, när Denys Finch Hatton dyker upp dansad av Gregory Dean själv, med ett jaktgevär i händerna. Dans med jaktvapen ser inte särskilt elegant ut, det ser ara klumpigt ut.
När fler safarijägare dyker upp på scenen, liknar de tennsoldater på skogsutflykt.
Dansarna gör det bästa av det anspråkslösa koreografiska material det råkat få sig tilldelat att arbeta med. Kizzy Matiakis gestaltar en trovärdig Blixen, men hon har inte fått några spännande steg eller storslagna pas de deuxer att briljera med. Musiken av Claude Debussy inbjuder annars till att både visa upp såväl stora känslor som små lyriska ögonblick.
Bäst fungerar det, när Jón Axel Fransson blek och kylig gör sin entré som Djävulen. Regelundet dyker han upp i historien och påminner om livets svagheter och när han lämnar över en skrivemaskin till Karen Blixen refererar det till den kryptiska historia, som författaren själv berättade: På grund av syfilis var hon tvungen att avstå från sitt erotiska liv och moderskapet, men genom en pakt med Djävulen fick hon istället förmågan att författa berättelser och bli världsberömd..
Det är inte någon lätt uppgift att skapa ett sceniskt porträtt av en känd person som har haft ett så händelserikt liv som Karen Blixen. Men på Østerbro Teater visar Jeanett Albeck just nu på ett sätt att lösa en sådan uppgift. Det sker i hennes utomordentliga föreställning om Suzanne Brøgger och hennes författarskap. Det är dessvärre svårt att se Gregory Deans Blixen-porträtt som mer än en veckotidningsnovell i pastellfärger. Så om man vill ha ett både underhållande och informativt porträtt av Karen Blixen anbefalles hellre historikern och författaren Tom Buk-Swientys böcker om författaren och hennes familj. Även om både Karen Blixen och Denys Finch Hatton står på scenen och siktar hotfullt med sina jaktgevär mot publiken, så ger sig inte undertecknad för denna simpla baletthistorie.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser