Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 19 november 2019

Väldansat men trist och konventionellt

2019-11-02

Fakta:

Namn: Romeo og Julie (Romeo och Julia)
Koreografi: Helgi Tomasson
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: San Fransisco Ballet
Plats: Operaen, Köpehamn
» https://kglteater.dk


San Francisco Ballets gästspel på Operaen i Köpenhamn med Helgi Tomassens iscensättning av balletten Romeo og Julie (Romeo och Julia) är konventionell och kaster inte något nytt ljus varken på kärlekstragedin eller konsten i sig.

Helaftonsbaletten Romeo och Julia stod för konstnärligt nyskapande vid premierän på dåvarande Kirov Teatret i Leningrad i 1940 (nuvarande Mariinskijteatern i Sankt Petersburg). Idén var att skapa ett verk, som skulle skildre unga, progressiva människors kamp mot ett feodalt samhälle, med andra ord el slags politisk propaganda.
Inte minst Sergej Prokofjevs kontrastrika, monumentala musik medverkade till att definiera så kallad dram-balett som genre, där klassisk balett fick ett nytt episkt uttryck och blev föremål för heroisk kunst: Romeo och Julia inspirerade partiledere och miljoner sovjetmedborgare, som tolkade in verklighetsflykt i verket, en utopisk dröm och en tro på kampen för det goda och sanna mot en hotfull övermakt. Balletten var mer av storfilm än teater, mer av atletiska rörelser än balett – och en enorm succé, som listigt nog överlevde både systemskifte och kulturklyftor.
För en modern publik inrymmer Romeo och Julia en längtansfylld flykt från den triviala vardagen, där John Neumeiers detaljerade tolkning av Shakespeares skådespel sedan Danmarkspremiären 1974 har placerat sig som Den kongelige Ballets kanske viktigaste och mest älskade enskilda verk utöver August Bournonvilles baletter.
Stick i stäv med den sovjetiska betoningen av kärlekstragedien som metafor tecknar Neumeier medmänskliga och igenkännliga porträtt: Mot bakgrunden av Jürgen Roses stilrena scenografi och Prokofjevs dramatiska ljudsida, med ett likt åskan mullrande slagverk och bombastiska brummande mässingsbröl som häftigt bryts av mot späda innerliga stråkar, kommer Neumeier helt nära inpå karaktärerna och skapar möjligheter till stark inlevelse tillsammans med en scenisk realism och tillgänglighet, som starkt tilltalar publiken och gör det lätt att identifiera sig med eller fullständigt förälska sig i karaktärerna.
Mellan dessa två verk, och dessa två visioner, det övermänskliga jämfört med det mänskliga – finns ett otal andra versioner från John Crankos till Kenneth MacMillans som internationell standardrepertoar med ett mer konventionellt balettuttryck. Helgi Tomassons version, som har dansats på Operaen i Köpenhamn för utsålda hus, innegfattas i denna kategori.
Det är en version, som inte berättar något nytt för oss om Romeo och Julia, om Prokofjev, om balett eller kärlek, och dessvärre hade vi inte behövt se den.
Tomasson, som är San Francisco Ballets konstnärliga ledare, men inte någon utpräglad koreograf, har helt enkelt haft svårt att bemästra den övermättade uppsättningen och beskriva sina två huvudpersoner.
När det nu sker, är det utan inlevelse eller egentlig individualitet. De försvinner i mängden utan koreografisk karakteristik. Till och med i monologer och dialoger förblir Romeo och Julia anonyma, och deras kärlek bara flyktigt skissad som en läsning av partituret, som på många ställen missar musikaliska klimax, och istället låter de älskande försvinna från scenen: För att de snabbt ska vidare till (ännu) ett scenbyte i danske Jens-Jacob Worsaaes kanske allra minst lyckade och perspektivfattiga, scenografi.
Tomassons koreografiska språk är neoklassiskt, han känner till byggstenarna, men han bemästrar inte arkitekturen, och därför gör den här versionen inte något intryck, varken som lyrisk form eller sceniskt drama – trots en fint dansande, luftig och energisk ensemble. Den är fint anförd av Angelo Greco, som i hänger i lufter i sin roll som Romeo likt ett muskulöst kattdjur, som landar ljudlöst och tassmjukt inför den lite karaktärslösa Misa Kuranagas Julia.
Uppsättningen är från 1994, alltså 25 år gammal, men den var på många sätt och vis både provinsiell och passe som tolkning redan vid premiären i San Francisco, och är det verkligen idag. Det är en version som inte säger oss något nytt om Romeo och Julia, om Prokofjev, balett eller kärlek, och vi hade dessvärre inte behövt se den.

Romeo og Julie med San Fransisco Ballet spelas på Operaen på Holmen i Köpenhamn till och med 3 november.

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser