Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Tisdag 19 november 2019

Inga känslor i klassiskt kärleksdrama

2019-11-01

Fakta:

Namn: Romeo og Julie (Romeo och Julia)
Koreografi: Helgi Tomasson
Musik: Sergej Prokofjev
Ensemble: San Francisco Ballet, Scenografi och kostymer: Jens-Jacob Worsaae
Plats: Gæstespil på Operaen, København

Det är snudd på skickligt av San Francisco Ballet att lyckas göra en av världens mest gripande kärlekshistorier så gäspande likgiltig. Det sker i Helgi Tomassons tolkning av William Shakespeares Romeo og Julie (Romeo och Julia).
När det amerikanska kompaniet under sitt gästspel i København väljer att danse Romeo og Julie, så är det lite som att ta med sig sand till Sahara. I Köpenhamn är publiken nämligen bortskämd med John Neumeiers Romeo og Julie, som har funnits i Den Kongelige Ballets repertoar sedan 1974. John Neumeiers version av Romeo og Julie är på alla sätt och vis ett utmärkt verk. Scenografien är minimalistisk, kostymerne er enkle, historien är tydligt brättad och Den Kongelige Ballet är känd för att dansa dramat, så att publiken blir både tagen och djupt berörd av den olyckliga kärlekshistorien.
Helgi Tomassons tolkning av Romeo og Julie är från 1994, men baletten verkar vara mycket äldre, för att inte säga föråldrad. John Neumeiers Romeo og Julie är ända tillbaka från 1971, men verkar yngre, modernare och mer angelägen. Det kanske inte är juste att jämföra Helgi Tomassons Romeo og Julie med John Neumeiers version, men det är svårt att undvika, eftersom Neumeiers verk nu är en så levande del av den nyare danska balettraditionen.
Att se Helgi Tomassons Romeo og Julie är lite som att se en blockbuster från Hollywood, där stora känslor sätts på spel under våldsamt dramatiska händelser. Det hela är stort och vackert att se och allt klaras av under högt tempo, men utan att man daltar så mycket med detaljerna. Gestiken och kroppsspråget är överdrivet tydligt, så att alla kan följa med, och intet kan missforstås. Men det skapar ingen medkänsla, när man ser kärleksdramat utspela sig, för det känns inte äkta och innerligt. Om bara dansen vore skarpt och perfekt utförd, men det är den inte heller. Det är som om dansarna inte riktigt kan hänga med i det hög tempo, som präglar koreografin. Bäst klarar sig Misa Kuranaga i partiet som Julie. Hon är säker på sin tåspetsdans och är dessutom vacker som en Hollywood-stjärna, men det slår inga gnistor mellan henne och Angelo Greco, som dansar Romeo.
Jens-Jacob Worsaae är i sin scenografi inspirerad av renässansmålaren Vittore Carpaccio, som i likhet med många andra av tidens konstnärer utforskade centralperspektivet genom att måla komplicerat och utstuderad arkitektur. Resultatet blir en överlastad och bombastisk scenografi, där alltför mycket verkar ha stuvats ihop. Färgerna är vackert gyllene, i italiensk stil. Kostymerna verkar vara stiltrogna italiensk renässans, men det betyder inte att de tunga och voluminösa kostymer passar in i dansen.
I tredje akten är der nästan ingen dans, och man skulle nästan kunnat falla i sömn om det inte hade varit för Sergej Prokofjevs fängslande musik. Det är i orkesterdiket det egentliga dramat pågår, när San Francisco Ballet dansar sin Romeo och Julie.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser