Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Scenkonst som blir till sanning

2019-10-31

Fakta:

Namn: Spader Dam (Spar Dame)
Koreografi: Liam Scarlett
Ensemble: Den kongelige Ballet
Plats: Det Kongelige Teater, Gamle Scene, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Med Tobias Praetorius i rollen som Hermann framstår Spader Dams (Spar Dames) stora frågeställningar om moral, etik, dödssynd och straff så tydligt i dagen att scenkonst blir till sanning.

”Tre, sju, ess! Tre, sju, dam,” upprepar ingenjörsofficeren Hermann om och om igen för sig själv i sitt rum på Obuchov-sjukhuset vid Fontanka-kanalen i slutet av Pusjkins roman Spader Dam. På Gamle Scene på Kongens Nytorv tolkar dansaren Tobias Praetorius karaktären i Liam Scarletts balett med samma namn, medan han stirrar framför sig med tom blick och mekaniskt lägger sina imaginära kort i ett mentalt mörker, bortom all verklighet och världen omkring honom.
Det är en enastående prestation, Praetorius skapar med sin roll, där han med pregnant koreografisk klarhed och stark konstnärlig kraft verkar vidga de fysiska ramar som det gamla teaterhuset på Kongens Nytorv, scenens vita ramprofiler, de människor man sitter omgiven av, ja alla andra konstnärerna på scenen, ut mot en så fjärran periferi, att det uppstår ett särskilt rum kring honom och en slags kontakt här och nu i själva ögonblicket som framstår som 1:1. En intensiv och särpräglad upplevelse, som bara de mest framstående scenkonstnärerna kan skapa: Denna unga dansares kompromisslöst inlevelsefyllda tolkning av karaktären med ”en profil som en Napoleon, och ett hjärta som en Mefistofeles” känns faktiskt historisk, i varje fall som en milstolpe i min egen teatererfarenhet, och förlöser därmed osentimentalt och utan att uppröra inte bara Pusjkins centrala, inhumana porträtt men faktiskt hela verket.
Koreografen Liam Scarlett skissar upp sin mästerliga helaftonsbalett som en konventionellt berättad händelse i åtta detaljerade och koreografiskt precisa tablåer: Från första gången den unga officeren Hermann hör vandringslegenden om grevinnans – Spader Dams – hemlighet från sina soldatkamrater till hans möte med hennes forsterdotter Liza, som han hjärtlöst kurtiserer bakom ryggen på den gamla för att lura av henne nyckeln till kortspelet faro.
Scarlett etablerar en särpräglad rysk, maskulin, militaristisk miljö i soldaternas sovsal med en viril ensemblescen, där koreografin med steg från kosackdans, skridskoskär och ridning är komponerat som en lustig men disciplinerad exercis inför det feodala och feminina intermezzot i grevinnans gemak, där nervösa tärnor smyger på tå kring sin humorbefriade härskarinna.

Likt Pusjkin skapar Scarlett också ett stort och övertygande persongalleri och berättar historier i historian, som tolkar novellens budskap i flera lager, vilket passar Den kongelige Ballets skådespelande dansare som hand i handske, från Jón Axel Fransson som soldaten Tomskij till Nicolai Hansen som spelaren Cekalinskij och ett otal icke namngivna karaktärer i kåren.

Koreografiskt är registret brett och expressivt, och startar med att etablera ett symbolspråk av gester med markanta signaturrörelser där exempelvis händer vänds och fingrar vecklas ut i solfjäderform, som en illustration av korten, som vänds och vrids på det gröna bordet; där långa fingrar spelar kring halsen som ett tecken på grevinnans glittrande diamantcollier, likt den samlande bilden av Spader Dams dödssynd, girigheten.

Bägge är tematiska utgångspunkter, som utvecklas i en formmässig och dynamisk skildring av den komplexitet och de övervägningar och tankar en text kan inrymma, från den dansande monologen till verkets stora ensembler.

I 2:a aktens hotfullt föränderliga balscen firas Spader Dam med ett skickligt framförande av Tjajkovskijs Valse Caprice, som förmedlar den flytande och farliga världen mellan fantasi och verklighet som Hermann befinner sig i, vars universum utgör en dekadent kontrast till den livskraft som uttrycks i första akten.

Scarlett visualiserar ljudhavet, som böljar upp från orkesterdiket med en svindlande virvelström av rörelser, där narrativa element i valstakt elegant förs in och ut ur bilden, där tiden både glider och står still: I ett surrealistiskt ögonblick låter han Hermann och Cekalinskijs dotter Pauline hålla upp inför officeren Tomskij och Liza i en slags sammanfattning av de motsatta karaktärerna, Spader Dam utspelar sig först och främst i ett iskallt ljus: Det är en avgrund av erfarenheter och drömmar som skiljer Hermann från Liza, Pauline från Tomskij och den ena människan från den andra.

Spader Dam är deras historia, där också kårens par i valsen mångfaldigar idén om och speglar varandra i både symmetriska och assymetriska figurer, där maskerna slutligen faller och där det pekas fram mot scenen, där grevinnann efter kvällens fest ser sig i spegeln och vämjes vid anblicken av sin egen förskräckliga natur.

”Spar Dame” är också historien om igenkännelse, den själsliga korrumpering och ondska, som överlever och sprider sig från grevinnan och smittar Hermann, som om och om igen faller på knä för den kvinna han slutligen tar livet av. Vid hennes begravning svajar de sörjande som böljande tårpilar i vinden, men fryser till is eller blir till fossil i sin omänsklighet som ett tecken på de två spelarna, grevinnan i kistan och officeren i dårhuset – som blir varandras undergång.

Alla de tre lag som tolkar Spader Dam på Det kongelige Teater levererar beundransvärt spel, men med Tobias Praetorius som Hermann framträder styckets stora spörsmål om moral, etik, dödssynd och straff så tydligt, att scenkonsten blir till sanning. Det är ett förskräckligt och rysligt porträtt av en iskall karaktär i en sådan avsaknad av känslor och empati att den passande dominerar och på så sätt iscensätter resten av ensemblem och på ett oförglömligt sätt förlöser Spader Dam som verk.

Texten är tidigare publicerad på
alexandermeinertz.dk/2019/10/07/spar-dame-skaebnespil-spejlinger-og-scenekunst-som-sandhed/

Alexander Meinertz

Fler Recensioner

Annonser