I filmskapandets ögonblick

Har du ofta undrat över, hur man kan få filmskådespelare till att klättra i taket eller sväva fritt i rummet? Nu kan du få svar på hur detta går till. Det är möjligt i filmstudion som Kristján Ingimarsson har låtit bygga till sin föreställning Room 4.1. Live på Akademiet For Utæmmet Kreativitet (AFUK).
När föreställningens titel innehåller ordet ”live”, är det för att, Kristján Ingimarsson inför premiären har produceret små video-avsnitt som han har offentliggjort på sociala medier. Tillsammans bildar de korta absnitten en grotesk film om en man, som blir inlagd på sjukhus med en liten skada på pekfingret. Snart nog eskalerar skadan till betydligt större problem för den hypokondriske mannen. Det är nämligen så att han faktiskt flyr han från livet med alla dess spörsmål som hopar sig i huvudet. Till slut får han nog och bankar sitt plågade huvud genom väggen. Med huvet stickandes in i ett annat rum försvinner han in i en annan, grotesk värld, där dröm och verklighet blandes samman. Snart är patienten invecklad i så många och långa bandage så att han liknar en balsamerad mumier eller fullständigt barock figur i en Roy Andersson film. Inlindad i gasbinda verkar han vara orörlig, men snart klättrar han likväl runt längs väggar och tak och svävar tillsammans med läkare sjuksköterska och andra patienter viktlöst runt i rummet.
I föreställningens filmstudio – alltså live – kan vi se, hur dessa märkliga filmsekvenser blir till. Samtidigt visas filmen på två stora filmdukar som hänger i filmstudion, där vi fritt kan röra oss. Handlingen i den förryckta hospitalsstudien spelas i en jättelik behållare som kan roteras 360 grader och därmed skapa rum som till synes är befriade från tyngdkraft och i dessa rum kan skådespelarna klättra runt. I behållaren finns en kamera som också rör sig runt på samma sätt som behållaren gör och därmed skapas effekten med de fritsvävande filmkaraktärerna, som kan kännas igen från både äldre och nyare filmer..
Det är kul att med egna ögon se hur den absurda filmen blir till. När en person kravlar runt på golvet i roterbara behållaren, så klättrar han på själva filmen runt i taket. Att tyngdlagen upphävs för filmens olika skådespelare, är inte det enda absurda som sker. Här går nämligen den mytologiska figuren Atlas runt, dock inte med himlen på sina skuldror, utan med ett stort berg av sopor. En vild patient med dropp fräser rundt i sin rullstol och spelar på trumma, medan en isbjörn vandrar ensamt och förvirrat omkring, kanske i jakt på snö. Och genom hålet i väggen till sjukrummet väller plastavfall, smutsig jord och livlösa kroppar fram. Anhopning av avfall, föroreningar och klimatkris är några av de problem som patienten försöker fly ifrån, dock lyckas han inte ens i sin avskilda, bortse frän alla globala utmaningar. Alla är vi en del av en helhet.
Inte heller publiken kan fly från miljöproblemen. Vi får också bandage-masker och blir till statister i filmen. Vi blir så att säga även uppätna av filmkameran i den stora behållaren och hamnar på de två stora filmdukarna. Likt levande döda står vi bara och väntar på att kameralinsen ska sluka oss, medan världen runtomkring oss löper amok.
Kristján Ingimarsson är utmärkt på att göra fysisk actionpräglad teater, som särskilt tilltalar dem som enligt publikundersökningar mest sällan går på teatern, nämligen de unga männen. Däremot har han nog mindre erfarenheter av att göra klassisk talteater, vilket känns av under föreställningens första halva, när filmteamet och skådespelarna presenteras via gammeldags talteater. Det kunde vi ha sluppit, för det fungerar inte. Men den fysiska teatern i resten av föreställningen är mycket underhållande och det miljöpolitiska dramat är är nytolkat på ett fint och tankeväckande vis.

Torben Kastrup