Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Lördag 26 september 2020

Högaktuell dans

2019-10-26

Fakta:

Namn: Naharins virus & Love
Koreografi: Ohad Naharin respektive Guy Weizman och Roni Haver
Ensemble: Dansare: Göteborgsoperans danskompani och Club Guy & Roni
» https://sv.opera.se

Det är sällan danskonsten förmår vara dagsaktuell. Men med höstens dansprogram Virus/Love har Göteborgsoperans danskompani lyckats hamna mitt i nyhetsflödet. Det inledande verket, Naharins virus utgår nämligen från en pjäs av 2019 års nobelpristagare, Peter Handke. Det är inte pjäsen Publikförolämpning, från 1966, som orsakar debatten om författaren är lämplig som pristagare, men precis som titeln låter ana är texten en provokation. ”Det kommer inte att spelas något här ikväll” lyder en av alla rader som riktas till den välbesatta premiärsalongen på Göteborgsoperan. Snopet skulle det vara om det var sant.
Men det är faktiskt kommunikation med publiken som Peter Handke, lite paradoxalt, är ute efter. Och där hakar koreografen Ohad Naharin på. Han är en av de mest kommunikativa koreografer jag vet och dansen är hans osvikliga medel.
Scenografin har han också skapat, den består av en gråsvart vägg att ta spjärn mot. Uppe på kanten står den kostymklädda talaren, dansaren som levererar replikerna. Mellan honom och oss i salongen finns dansen.
En skojfrisk aptitretare med en uppblåst, dansant figur – typiskt Naharin – kittlar vår nyfikenhet, men dansverket börjar ovanligt stillsamt. Frida Dam Seidel rör sig långsamt utmed väggen och ritar samtidigt sina konturer på den. I takt med att hon får sällskap fylls ytan även av ord och symboler som till slut formar en brokig bild.
Musiken är en blandning där arabisk folkmusik bryts mot modernare toner och klassisk musik, i en scen hörs bara en stillsam violin.
Kostymdesignern Rakefet Levy har klätt dansarna i dräkter som är hudfärgade i överdelen medan benen är svarta. Mot väggen och hela scenens svärta avtecknar sig kropparna som tecken. Ett alternativ, eller komplement till väggens bilder, för dansarna är rörliga. Och som de rör sig.
Koreografin är uppsluppet dansant och stramt organiserad form, ofta i snabba växlingar. Här finns både språngmarscher och en duett som knyter an till balettens vokabulär, men med koreografens egenart i kroppsspråket. Händer och armar ger tydlig accent. Ohad Naharin leker och driver på som han brukar. Dansarna verkar stortrivas, ingen missar de explosiva utbrott som den raka linjen hastigt kan förvandlas till. Det är kollektivet som kommunicerar, men Naharin ger även utrymme för individerna att blomma.
Så blir hans dialog med Peter Handkes text ett sätt att visa vad som lever, här och nu. Mellan texten som förolämpar och oss i publiken, finns dansen. Det är bara att titta och ta in.
Tänk om den imponerande precisionen i Naharins virus hade smittat Guy Weizman och Roni Havers nya kreation Love. Nu blir kontrasten närmast olycklig. Den israeliska duon driver sitt kompani Club Guy & Roni i Nederländerna. För, nästan på dagen, sju år sedan hade de urpremiär på Mama, I’m coming home skapat direkt för och med Göteborgsoperans danskompani. Det var en spännande bekantskap, men de grepp som där blev en häftig och expansiv upplevelse tvärs över genrer och konstarter, blir i Love en plågsamt överlastad historia. Visst, kärleken är oändlig, men någon form av riktning och koncentration behöver ett samtida dansverk. En vacker scen med det röda hjärtat på ett spö cirklande runt det förälskade paret är lovvärd ansats. Men övriga drömmar och mardrömmar drunknar i ett övermått av text, prylar och allmänt bråte på scen. De små stunder dansen faktiskt får ta plats unnar jag de sju Göteborgsdansarna – som samsas med sex kollegor och en skådespelare från Club Guy & Roni, men som helhet blir Love mest ett utdraget haveri.

Spelas t o m 14 november

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson

Fler Recensioner

Annonser