Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 21 september 2020

Rytmen kommer först

2019-10-15

Fakta:

Namn: Solitude
Koreografi: Anna Öberg
Musik: Musiker: Olof Misgeld, Petter Berndalen
Ensemble: Medskapande dansare: Bert Persson, Viktor Fröjd, Lotta Johansson och Anita Langødegård, Ljusdesign: Anton Andersson Ljuddesign: Elize Arvefjord
Plats: Dansens Hus
» https://www.dansnatsverige.se

Anna Öbergs dansverk Solitude, på turné i Sverige i oktober, marknadsförs med sloganen ”Folkdans som du aldrig har sett den förr!” Och något liknande har nog sällan eller aldrig skådats i ett koreografiskt verk inspirerat av svensk folkdans.
Inledningsvis rör sig de fyra dansarna utan musik och skapar rytmer ur sina egna kroppar. Fiolspelaren Olof Misgeld och slagverkaren Petter Berndalen hämtar upp dansarnas rytmer och översätter dem så småningom till musik. Det dröjer innan de spelar någon polska.
Koreografen själv, Anna Öberg, hälsar publiken välkommen redan i foajén. Vi uppmanas att komma ut på scenen. Den här kvällen är det mycket folk och i stort sett hela publiken lyder uppmaningen. På scenen håller Anna Öberg ett litet tal om rytm och visar med blädderblock och tuschpenna vad hon menar. Säger att dansen kan ha varit det första uttrycket. Att den kom före språket, före det talade ordet. Tro det den som vill. Men här, i den här föreställningen, gör den det. Eller? Det behövs rätt utförliga verbala instruktioner för att det ska framgå.
Det blir dramaövning. Publiken uppmanas att gå omkring på scenen. Till slut går alla i samma takt. Ytterligare några dramaövningar, nu sittande, som handlar om att se på rummet. Sedan blunda, under tystnad.
Publikplatser finns på tre sidor kring en kvadratisk spelplats. På den fjärde sidan finns plats för musikerna. Scenografin, och belysningen, utgörs av ett antal vita, lodrätt hängande lysrör.
När vi uppmanas att titta igen står en ensam man, streetdansaren Viktor Fröjd, på scenen med ryggen mot publiken. Han rör höfterna i cirklande rörelser från sida till sida. Efter en stund byter han riktning och juckar framåt och bakåt.
En kvinna kommer hoppande. Det är Anita Langødegård. Hennes fötter dunsar och smäller i golvet med kraftfulla ljud. Envetet och ihållande dominerar hon scenrummet.
Den ärrade folkdansaren Bert Persson gör entré. Hans tillbakahållna rörelser markerar danssteg, lagrade i kroppen under ett långt dansliv. Också Lotta Johansson kommer upp, tvekande, stillsamt. Alla fyra på scenen gör var sin puls, ensamma. Lotta Johansson snurrar likt en dervisch. Slagverkaren Petter Berndalen hänger på.
De vita lysrören har sänkts ner nära golvet och deras kalla ljus lyser upp scenen.
Viktor Fröjd vänder ansiktet mot publiken och levererar en uppfriskande, streetinspirerad tolkning av svensk folkdans. Kastar sig över Anita Langødegård, snurrar henne i luften i en pas de deux. Hon flyger.
Allt tonar ut. Lysrören slocknar sakta och någonstans ifrån hörs flämtningar. Det blir mörkt och tyst. Bert Persson och Lotta Johansson dansar polska i mörkret, utan musik. När ljuset återkommer skimrar lysrören i rött. Bert Persson styr medan Lotta Johansson snurrar. De ser ut att ha gått en buggkurs.
Anna Öberg uppmanar publiken att byta platser med varandra. Ett vibrerande och pulserande ljud hörs. Dansarna står där och vibrerar. Alla vibrerar. Folk ställer sig på scenen och vibrerar.
I programbladet beskrivs föreställningen som ”en orgie i puls, skapad ur den sociala dansen”. Men det vi ser är inte pardans på en dansbana. Det är en dansföreställning, med regelrätta instruktioner till publiken om att blunda, titta, sitta, gå och stå. Detta i ett försök att aktivera publiken, eller deltagarna, och ge dem en upplevelse av puls, av rytm. Och det fungerar, men med förbehållet att den åskådare som inte vill bli styrd och kontrollerad utan som vill ha en möjlighet att distansera sig och tänka själv, kan känna ett visst obehag.

Kommande spelningar Jönköping, Kulturhuset Spira 16 oktober, Uppsala, Uppsala Konsert och Kongress 19 oktober.

Karin Kämsby

Fler Recensioner

Annonser