Skam, skuld och ångest – övergregreppets konsekvenser

När den franska filosofen och semiotikern Roland Barthes 1980 gav ut sin berömda bok La Chambre claire: Note sur la photographie, om fotografiets väsen, anvvände han Daniel Boudinets foto Polaroid som omslagsbild. Ett dunkelt foto av ett förhänge, bakom man genom väven och hål anar ljuset. Ett foto som associerar till erotik och död, och där förhänget kan ses som en spricka eller öppning mot de dolda bilder, som skulle ha kunnat ses, om förhänget avlägsnades.
Kanske kan detta foto ha inspirerat till Pernille Gardes nya dansteaterföreställning Leas Rum, där Signe Kroghs videoprojektioner längst bak på scenen bland annat visar några gardiner, som är fördragna, och genom vilka man anar ljuset. Det ligger nära till hands att tro.
Leas Rum, som är diskret och effektfullt belyst av Maria Pi Hourmanns ljusdesign, avtäcker gradvis en dunkel historia. En verklig historia om sexuella övergrepp, skam, skuld och ångest berättat i form av ett collage av scenbilder, som rör sig fritt i tid och rum och blander dröm och verklighet och offrets värld som barn och som vuxen.
”Jag följer mönster och linjer i rummet… följer ljuset genom en spricka, är uppmärksam på helt små ting. Jag kan förändra uppmärksamheten och vara på ett helt annat ställe,” säger den livliga dansaren Sherwin Dianne Reyes, som mycket fint och följsamt tolkar rollen som Lea. Den Lea, som i den verkliga världen heter Lea Vesterby Olesen som vid 6-7 års ålder blev utsatt för sexuella övergrepp av två män och åren därefter utvecklade post dramatiskt stress syndrom, anorexi och tvångssyndrom. Som vuxen drev hon ett mål mot de två männen som på grund av brist på bevis friades.
Ända från början starten utstrålar scenrummet i ”Leas rum” otrygghet och obehag, när den nervösa Lea sitter och flyttar runt stenar av olika storlekar, som senare förvandlas till stora tyngande bördor i övergreppets, skuldens och skammens rum, där de två farliga och liderliga männen huserar. Båda är träffsäkert tolkade av Bo Madvig och Jan Vesala med obehagliga blickar och farliga leenden i sin stiliserade gestiska och stundtals närapå komiska dans.
Bägge agerar även två maktfullkomliga jurister med lagböcker i händerna, och med tillbakakammat hår och glasögon intar även Bo Madvig rollen som psykiater.
Hotad till tystnad dansar Lea som den lilla flickan med pekfingret för munnen. Vi upplever hennes ångest och smärta i kroppen och hennes försök att få kontroll på sin kropp genom anorektiska beteenden och tävlingsdans i latin-stil.
En styrka i föreställningen är att den aldrig blir patetisk eller vulgär, inte heller under de mer famlande inslagen och stiliserade övergreppen. Mons Niklas Schak har gjort en enkel och stämningsfull musik med ohygglig grundton till den lilla men väl utformade föreställning om ett stort och svårt ämne.

Vibeke Wern