Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 17 oktober 2019

Färgstark kroppsteater med svart-vit text

2019-10-04

Fakta:

Namn: Hvid tegner sort model
Författare: Manuskript: Morten Burian, Karin Bang Heinemeier, Mohamed Ali Osman och Astrid Hansen Holm
Regissör: Morten Burian
Ensemble: Skådespelare: Karin Bang Heinemeier och Mohamed Ali Osman, Scenografi Ida Grarup
Plats: Teater Sort Hvid Köpenhamn
» http://www.sort-hvid.dk

Föreställningen Hvid tegner sort model (Vit tecknar svart modell) börjar med god, gammaldags croquisteckning. De två skådespelarna Karin Bang Heinemeier och Mohamed Ali Osman turas om med att posera och teckna varandra. Vad, de tecknar, blir samtidigt projicerat på den vita väggen bakom dem, så att publiken kan följa med i vad som sker på deras papper. Även publiken erbjuds att teckna och därmed att avbilda en vit och en svart modell, en kvinna och en man. Block och pennor att teckna med ligger färdiga på publikplatserna och efter föreställningen kan man hänga upp sina teckningar i foajén till beundran eller för andra teatergäster att skratta åt.
Medan Karin Bang Heinemeier och Mohamed Ali Osman poserar talar de som i en medvetandström (oordnad associativ inre monolog). Temat är diskrimination på grund av kön och ras. Monologerna är baserade på skådespelarnas egna erfarenheter och är skapad i samarbete mellan dem själva och regissören Morten Burian. Karin Bang Heinemeier berättar om hur det är att vara kvinna i ett mansdominerat samhälle. Det är ett samhälle, där hon ska vara frispråkig, men inte alltför frispråkig, intelligent , men inte alltför intelligent, vacker, men inte alltför vacker. Hon ska frejdigt gärna ha lust att ha sex, men inte så mycket sex som en man har lust till. Hon ska alltid hålla sig till den gyllene medelvägen och på intet vis sträcka sig utanför de ramar som männen definierar.
Mohamed Ali Osman talar om att vara svart i vitt samhälle och om de fördomar, som omger honom. Oberoende av vad han gör blir han alltid placerat i ett fack, som den vita majoriteten avgränsar. Han ska leva upp till vissa förväntningar, som han inte kan infria. Han gör därför många människor han möter besvikna för att han inte dansar så bra som det förväntas av en man med rötter i Afrika, eller för att hans penis är mindre än flickorna hade tänkt sig.
Textmässigt är Hvid tegner sort model dessvärre en smula urvattnad och har inte mycket nytt att komma med. Bara vad man om och om igen hör när köns- eller rasdiskriminering debatteres. Det är exempel som vi alla har hört talas om så ofta att man kan räkna upp dem i sömnen: Varför säger vi kvinnlig statsminister och kvinnlig fotbollsspelare, men inte manlig statsminister eller manlig fotbollsspelare? Varför är det bra att vara pojkflicka, men dåligt att vara flickpojke? Och flera andra slitna exempel i samma tonart. Och när de två skådespelarna parodierar författaren Jørgen Leth (en dansk journalist, författare, tv- och filmman, poet m.m), och läser ur hans bok Det perfekte menneske, sker det i samma nedsättande, ytliga och oreflekterade stil, som de själva just har kritiserat andra för att använda mot dem själva.
Dessutom låter det falskt när Mohamed Ali Osman siger: ”Om jeg tar på mig fel slags kläder, förväxlas jag med en flasksamlare”. Men gör vi inte alla det? Och vad är der egentligen för fel med att likna en flasksamlare, som vänligt samlar ihop alla förorenande plastflaskor och metallburkar, som vi slänger överallt? Är flasksamlare mindre värda än oss andra, eftersom Mohamed Ali Osman inte vill förväxlas med dem? Eller han siger: ”Folk tror, jag är homo”. Vad är det för fel med att vara homosexuell, när nu den förväxlingen är så förskräcklig? De två exemplen visar, att vi har en tendens att sparka nedåt i hierarkin i stället för att sända skicka solitt budskap uppåt.
När vi hela tiden presenteras likadana exempel och inte får höra några nya belägg i diskriminationsdebatten, så leder det till att vi slutar att lyssna på budskapet. Precis som de två skådespelarna demonstrerar mot slutet av föreställningen i ett galghumoristiskt budskap där de nästan inte lyckas få fram orden. ”Ingen kommentar” stammar de fram, medan deras kroppar nästan slår knut på sig själva av pinsamt förnekande. De två enkla orden drabbar oss och vi känner igen våra egna repressiva attityder i dem. Så starkt och humoristiskt kan budskapet leveras utan så många klichéer som vi peppras med i början av föreställningen.
Vad Hvid tegner sort model inte lyckas med textmässigt, kan verket således åstadkomma via fysisk teater, som fungerar riktigt bra i föreställningen. På det av papperstäckta golvet skriver Mohamed Ali Osman med stora bokstäver ordet ”Neger”, och Karin Bang Heinemeier skriver “Luder”. Och på samma papper tecknar de varandras konturer som på en brottsplats och gör således varandra till offer. Men konturerna av deras kroppar visar även, att det i själva verket finns personer bakom de nedsättande invektiven, ”Neger” och ”Luder”, antingen de används medvetet eller bara i ett tanklöst ögonblick. Slutligen rullar sig de två skådespelarna in sig i i pappret på golvet. Etiketterna ”Neger” och ”Luder” klistrar sig så att säga på deras kroppar. Med pappret tätt klibbat på sig står skådespelarna nu fastlåsta som två kokonger utan att kunna röra sig, tills de äntligen till sist rasande river sig fria. Fria från fördomar och etiketter. Tavlan tvättas ren. Glada och lättede kan de hänge sig en fri och uppsluppen dans, som avslutas under en dusch. I duschen är de nakna och liknar alla oss andra, så varför ska vi egentligen klistra sårende etiketter på andre människor, etiketter som härrör ur dumma fördomar.

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser