Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 17 oktober 2019

Från bortvänd ensamhet till dansad gemenskap

2019-10-03

Fakta:

Namn: Solitude
Koreografi: Anna Öberg Medskapande dansare: Lotta Johansson, Anita Langodegård, Bert Persson och Viktor Fröjd
Musik: Musiker: Olof Misgeld, Petter Berndalen Ljusdesign: Anton Andersson Ljuddesign: Elize Arvefjord
Plats: Dansstationen 1, 2/10
» https://www.dansnatsverige.se

Publiken samlas framför scenen på golvet som tillfälligtvis förändrats till en stor arenascen på Dansstationen i Malmö, med stolar runtomkring.
Där rör sig publiken enligt koreograf Anna Öbergs riktlinjer i en omfångsrik cirkel där de flesta går i samma riktning, rytmiskt i takt vilket skapar gemenskap.
Liknande publikaktivitet har vi upplevt i Any Number of Sunset av koreograf Rachel Tess – men koreograf Anna Öberg vill även diskutera hur och ur vilken synvinkel
publiken vill se föreställningen (Vill du flytta dig? Sitta på andra sidan?).
Innan dess har koreografen hållit en introduktion om begreppet ”puls” där hon på ett stort blädderblock skriver ”repetition” och ”förändring”, citerar författaren Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari, med flera, som ger nya perspektiv.
Efter att ha rört oss runt en stund och lyssnat på egen och andras puls och steg tar vi i publiken plats runtom arenascenen, där en manlig dansare med ryggen mot publiken börjar sitt rörelsemönster i kompakt tystnad,
trots att det finns två musiker med instrument vid scenen. Han upprepar samma rörelser, pendlande med armarna, stampar med fötterna, som ett slags besvärjelse, kanske gentemot den ensamhet han utstrålar – och gestaltar, indirekt. Efter en bra stund lyfter violonisten sitt instrument och börjar – att inte spela – bara låta sin stråke flyga lätt ovanför strängarna i fiolen, i samma takt som dansaren utför sitt rörelsemönster.
En intressant vändpunkt i föreställningen, musiker som spelar ”tyst” musik (som ”luftgitarr”)- dansaren som inte lämnar sin plats med ryggen mot publiken. Snart börjar de eminenta musikerna spela, Petter Berndalen, trummis, och Olof Misgeld, fiol, mixar folkmusik med street-dance, jazz, lite blues, höjer tempot samtidigt som två kvinnliga dansare och en manlig (tillsammans med den förste dansaren) fyller scenen med med rik variation av solo, duett, trio, gruppdynamik mellan melankoli och vardagsnära längtan efter gemenskap. Det är lyhörd koreografi som berör, ihop med den dynamiska folkmusiken mellan klassiskt och samtid som vibrerar över hela teaterrummet med sin energi, rytm och puls. De smala lysrör som hänger rakt ner från taket (som en del av scenografin) tänds och släcks, samtidigt som två duetter blir till en, i kompakt mörker, lite svårt att se, men lätt att uppleva, i den känsla av närvaro som föreställningen skapar, där ett par dansar, ensamma tillsammans.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser