Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 25 september 2020

En poetisk dröm om havet

2019-09-26

Fakta:

Namn: Siren
Koreografi: Koreografi och scenbild: Pontus Lidberg
Regissör: Dramaturg: Adrian Guo Silver
Filmare: Projektioner: Jason Carpenter, Ljusdesign: Raphael Frisenvaenge Solholm
Musik: Stefan Levin, Franz Schubert
Ensemble: Dansk Danseteater, Dansare: Sarawanee Tanatanit, Pontus Lidberg, Nathanael Marie, Lucas Threefoot, Stefanos Bizas, Joe George, Csongor Szabó Kostym: Karen Young
Plats: Skånes Dansteater Malmö
» https://www.danskdanseteater.dk

Den mytologiska gestalten Odysseus, ständigt på resande fot , ville höra sirenernas sång,
men inte förföras av deras lockrop att kasta sig i havet och drunkna.
Således lät han sina sjömän binda fast honom vid masten på båten, så han kunde få lyssna till sången, men slippa de livsfarliga konsekvenserna, samtidigt som besättningsmännen fick vax i öronen. En myt som har inspirerat Dansk Danseteaters Siren, på gästspel vid Skånes Dansteater i Malmö, inte att återberätta denna myt men ta avstamp i den.
På Skånes Dansteaters stora scen står en ensam man framför ett stort ”badkar” av glas där det under vattenytan ligger en kvinna i grön lång klänning, sovande/eller död.
Denna vackra sjöjungfru är i fokus för de sex sjömän som dansar in på scenen samtidigt
som ljudet indikerar att det blåser upp till storm.
I tungt mörker och dimma som faller över dansarna tar sig sjöjungfrun upp ur vattnet i sin dyblöta klänning medan ett stort tygstycke, som ser ut som ett segel på en båt, sveper ut över sjöjungfru och sjömän, alla barfota. Långsamt närmar sig sjöjungfrun en sjöman med bar överkropp i en duett med sparsmakad koreografi, mjukt rörelsemönster, utåtriktade ben, armar och händer – månne sökande skydd i den blåst som hörs i ljudbilden.
Mer mörker sänker sig över sjömän och sjöjungfru, som utför ett dynamiskt solo till upptrappat av ljud av storm och åska medan en filmsekvens på seglet visar havsvatten med lätta vågor och regn ovanför gruppen.
Strax blir de manliga dansare till en enda kropp tillsammans, rullar runt, som vågor i havet, formerar sig i par som pussas, sedan om igen blir till vågor över scenen eller havet med tilltagande ljud av storm åska.
I slutet står alla män ensamma med armarna i en kram i luften, inte runt en människa.
En fysisk indikation av ensamhet (eller dröm om gemenskap) medan sjöjungfrun rör sig runt utanför gruppen av män med sin fysiska integritet, allt närmare det stora badkaret av glas,längst bort på scenen. Till slut tar en sjöman plats i detta badkar av glas, sänker sitt huvud ner, under vattenytan, som en sovande drömmare- eller en drunknad sjöman i havet.
En föreställning som blir till en poetisk dröm om längtan bort över havet – som symboliserar frihet i egen rätt.

Ingela Brovik

Fler Recensioner

Annonser