Osockrad Oliver i skruvstäd

Sentimentaliteten finns redan hos Dickens roman Oliver Twist. Det lyckliga slutet kommer som plåster på såren efter all hard core-skildring av Londons undre värld. Den är realistisk och insiktsfull i sin bild av kriminalitetens olika nivåer, av barnens rättslöshet kring mitten av 1800-talet och av kvinnornas underordnade ställning.
Jag tillåter mig att tröstas i Göteborgsoperans varma mörker och blir tårögd av att lille Oliver till slut finner sin morfar och ett hem, efter tiden på asyl och hos ficktjuvskungen Fagin.
Musikaler har nästan alltid mycket allvarliga teman, och Lionel Barts musikal från 1960 är typisk. Men musikalen som form är ett skruvstäd, hårt inkilad i sin tradition och en marknad för alla musikalartister som utbildats i showdans och fjättrar den i Fame-stil. Därför är det extra intressant att se Fredrik Benke Rydman lirka musikalen ur sina ingrodda gängor koreografiskt. Han lyckas finna nya rörelser och fraseringar i en lika generös som osockrad och streetsmart uppsättning.
Rydmans första drag för att förnya gestaltningen var att en flicka skulle spela huvudrollen. Det kunde inte innehavarna av rättigheterna acceptera, musikalernas värld har sin egen Beckett-polis. Och eftersom hela Göteborgsoperan redan satsade för fullt, fick uppsättningen avstå och rätta in sig i ledet.
Trist, men inte bara; parallellen till dagens kringdragande kriminella pojkgäng på gatorna i större svenska städer blir tydligare såhär. Samma killar då som nu som hänvisas till en ny ”familj” i en livsfarlig miljö.
För runt trettio barn och ett par dussin vuxna har Rydman skapat en väl fungerande koreografi som steglöst rinner in i regin och musiken. Musikalen från 1960 har här fått ny översättning av Ulricha Johnson. Den är fräsch och aktuell utan att svära mot scenografi och kostymer från Dickens tid: ett sotigt London i krinoliner och höga hattar, svarta hus och dis kring broarna över Themsen – allt som ritat av George Cruishank, han med originalillustrationerna till Oliver Twist.
Som russin i kakan är det strösslat med fina sångliga rollporträtt. Gatflickan Nancy, rakt sjungen av Caroline Gustafsson, lyckas förklara bättre än många sociologer varför kvinnor (obegripligt nog) backar upp en brutal skurk!
Ska man spela musikal i ett operahus och ska man ta upp en gammal favorit som Oliver Twist har Rydman gjort allt rätt. Han har tagit det seriösa i berättelsen på saltaste allvar: Dickens vilja att väcka debatt mot den inhumana fattigvården är lätt att översätta i tanken till vår tid. Uppsättningen omfamnar musikens kända hits och Rydman har sett barnen som jämlikar i flödande masskoreografi och generös bildglädje i stort och smått.

Margareta Sörenson