Dans som civilrättslig kamp

Värdighet och frihet är genomgående teman för Alvin Aileys 17:e gästspel i Tivolis Koncertsal i Köpenhamn, alltifrån Aileys klassiker Revelations till Jamar Roberts Members, som skarpt kritiserar normaliseringen av racismen i Trumps USA.

Den afro-amerikanska koreografen Alvin Aileys mest berömda arbete, Revelations, var ett smärtsamt drabbande konstverk – samtidigt som det var mycket vackert underströk det sanningen i medborgarrättsrörelsens kamp för ett rättvist, icke-rasistiskt samhälle i USA under 1950- och 60-talen och det är fortfarande är starkt inspirerande även idag.

Ailey baserade det på sina ”blodsminnen” på uppväxten i Texas, när han koreograferade verket 1960 som en hyllning till svart, amerikansk kultur – ”i tider av sorg, glädje och hopp” – med starka barndomsminnen av medryckande gospelgudstjänster med skvallrande, expressiva och ivrigt viftande madammer på väg till kyrkan, och deres milda och älskligt flirtande män.

”Revelations” är till sin struktur skapad i tre delar, där den första i jordfärger kanske åsyftar arbetet på Sydstaternes bomullsfält, men där dansarna i en skulpturell ensemblefigur även förhoppningsfullt ger uttryck för befrielsen från träldomen som samhällsform, där händer som i en bön om hjälp sträcks upp mot ljuset.

Under Söderns gula kvällssol hyllar Move, Members Move gospelkyrkans frigörande kraft och speciellt gospelmusiken som ett uttryck för enighet, solidaritet och styrkan i gemenskapen.

Denna första del är även närapå en andakt, och det är överordnat närliggande alt uppleva verket som en koreografisk kyrklig ritual, där Ailey i den lysande vita andra delen, Take Me To The Water, koreografiskt beskriver dop och återfödelse med en smittande, vaggande gång och fraseringar, där dansarna gungar över scenen, och där böljor rullar genom nacke, armar och ryggrad som uttryck för dopvattnet och den rening, som genomsköljer människan.

Denna oförglömliga, centrala bild inrymmer förmodligen nyckeln till förståelsen av hela den svarta gemenskapens starka anknytning till kristendommen, den täta sammenhang mellan svarta amerikaners fångenskap och Bibelns berättelse och leder direkt vidare till den sista delens glädjeyttring: Under Söderns gula kvällssol hyllar Move, Members Move gospelkyrkans frigörande kraft och speciellt gospelmusiken som ett uttryck för enighet, solidaritet och styrkan i gemenskapen.

I och med förlusten av en så stark stämma är det inte överraskande, att Alvin Ailey American Dance Theatre har det svårt med att hitta en pregnant och meningsfull konstnärlig vidareutveckling efter grundarens dömd 1989. Kompaniet har samlat sig kring Aileys verk och inte minst vidarebefordrat och utvecklat hans stora vision om uppsökande och socialt arbete.

MODSTÅND MOT ACCEPTANSEN AV NORMALISERINGEN AV DET OHYGGLIGA

Vid premiären på gästspelet i Tivolis Koncertsal var Jessica Langs EN ett exempel på ett verk, som just inte kanaliserar kompaniets kärna, men på allmängiltigt utformat sätt behandlar ett komplext japanskt begrepp, där formen cirkel symboliserar öde, tro och karma. ”EN” är virtuost, i det närmaste akrobatiskt, men irrelevant och utan djup i detta sammanhang.

Jamar Roberts Members Don’t Get Weary följer däremot direkt i Aileys fotspår, inte bara gällande det fysiska uttrycket men även när det gäller en underliggande aktivistisk dagordning. Även Roberts taler till sina ”members” med en titel, som hänvisar till slavtiden och kyrkliga gemenskapen.

Koreografiskt arbetar han i den inledande bilden till John Coltranes Dear Lord med omtagningar, som till synes är abstrakta variationer över handlingar och rörelser från arbetet med jorden – rutinerna är maskinella och mekaniska, det är människan som arbetsdjur – men i ett speciellt och viktigt ögonblick berättar han för oss att här ligger rötterna, och att förtrycket än idag gäller för sant.

En medlem av gruppen går under oklara omständigheter bort, men Coltranes varma, drömmande saxofon och Roy Haynes mjuka, cirklande trumviskor vaggar in oss i en slags oberörd acceptans av förlusten av ett människoliv. Vi märker det knappt – på samma sätt som det amerikanska samhället, och det danska, omärkligt tillåter en normalisering av det ohyggliga, av racism, hatbrott och ringaktande av all mänsklig värdighet.

Roberts demonstrerar här både starkt och subtilt, att Ailey och dans fortsatt har en roll att spela även i tidens politiska debatt och kamp, kraftfullt uttrykt i Members’ andra del, Olé, där hans muskulösa dans blir till ett uttryck för flykt, alarm, modstånd och vilja, målat som ett stycke modern impressionism med breda penseldrag, i starka färger.

Alexander Meinertz