En utställning av kvinnorollen

”Den naturliga kvinnan har alltid injagat mig i ångest”, säger en starkt sminkad kvinna i smutsiga gummistövlar.”Det enda sättet att vara kvinna på är att spela kvinna”, tillägger hon. Och det gör performern Jeanett Albeck på samma sätt under halvannan timma i Brøgger, som är ett musikaliskt performance. Och det är lika bra att säga det med en gång. Varje minut av det är ren fröjd för såväl hjärna som hjärta.
Som titeln anger, tar Jeanett Albeck sin utgångspunkt i Suzanne Brøggers texter, som hon levandegör via kropp och stämma. förutom texterna är Suzanne Brøgger också närvarande på scenen genom sin egen röst, som rytmiskt mässar från högtalaren: ”Allt som jag tycker är upplyftande, slickar jag i mig. Allt som trycker ner mig skiter jag i.” Så vet vi med andra ord att det inte är frågan om någon försynt form av självcensur, utom att det pratas rakt ut i luften.
I dag talar vi om den norske författaren Karl Ove Knausgård som den store autofiktiva författaren, men Suzanne Brøgger var pionjär inom autofiktionen. Redan 1973, när hon debuterade med boken Fräls oss från kärleken!, tog hon modigt utgångspunkt i sit eget liv, inte minst sitt erotiska liv. Utifrån just detta banbrytande verk hämtar Jeanette Albeck många av texterna till föreställningen, bland annat den centrala texten om en gruppvåldtäkt i Uzbekistan, som berättaren utsätts för. Det är grymt och nästan outhärdligt, men Suzanne Brøgger har aldrig påtagit sig offerrollen, i stället har hon bearbetat sina upplevelser – de dåliga såväl som de goda – på ett nyfiket intellektuellt sätt. För man kan också kalla Suzanne Brøgger en antropolog. En kroppsantropolog, som inte bara nöjer sig med att se och observera, men som upplever världen med hela sin kropp. Det gör också kvinnofiguren i föreställningen. Hon målar sitt kön grönt och gör tryck med det på papper. Hon använder sitt eget sitt hår som pensel för att måla ett stort böljande motiv i vattenblåa färger. Kroppskonstverken kan publiken se närmare på efter föreställningen, där vi för att komma ut måste passera scenen, som nu har blivit ett galleri.
Sanna Albjørks spännande mobila scenografi är också som en konstinstallation. Slutligen stängs scenen till med scenelement och rekvisita, så att vi verkar sitta ute i kulisserna, där vi bara kan vi se scenen genom en liten rektangulär öppning, som påminner om en tv-skärm.
Vågar vi lämna vor ofarliga värld bakom den trygga tv-skärmen och röra oss ut i världen och uppleva den med hela kroppen och vara beredd att ta konsekvenserna av en sådan känslighet kan leda till? För känsligheten och friheten är inte gratis, men kan kosta på. Det vittnar den utställda heldräkt, som är insmord med lera, om. Det är samma dräkt, som Jeanett Albeck bär i våldtäktsscenen. Det är stark konst och ett vittnesbörd om en ännu starkare känsla för existensberättigande och livsvilja.
Från första steget på scenen lyser Jeanett Albeck av energi. Hennes närvaro är bländande. Hon verkar kunna spela på alla musikinstrument samtidigt som hon sjunger mycket vackert. Hon dansar och rör sig naturligt. Hennes diktion och timing är precis. Det verkar faktiskt inte finnas något, hon inte kan på göra på en scen. Hon är ett kraftpaket och ett exempel på en sådan ”Delta Woman”, som Suzanne Brøgger beskrivs som i föreställningen?
Suzanne Brøggers texter och Jeanett Albeck passar i hög grad ihop. Brøgger är den slags performance, som dansk teater alltid har saknat. Det är den slags totala performance man som publik bara har kunnat se, när utländska kompanier har varit på besök. Nu har den danska publiken äntligen fått en Jeanett Albeck, och man gläder sig åt att få se mer av henne på scenen framöver. För det kan väl hända att den naturliga kvinnan inte existerar, men såväl Jeanett Albeck som Suzanne Brøgger är eminenta i att spela just den rollen.

Brøgger spelas på Revolver (Østerbro Teater) i Köpenhamn till och med 13 oktober.

Torben Kastrup