Hoppa till sidans innehåll
Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Måndag 27 maj 2024

En resa in i melankolins gråtoner

2019-09-08

Fakta:

Namn: Shut Eye, Solo Echo och Singulière Odyssée
Koreografi: Sol León och Paul Lightfoot respektive Crystal Pite
Ensemble: Nederlands Dans Theater
Plats: Det Kongelige Teater, Gammel Scene, Köpenhamn
» https://kglteater.dk

Nederlands Dans Theater är ett topptränat kompani. Det har den danska publiken kunnat konstatera flera gånger om varje gång kompaniet har turnerat i Danmark. Nu är de tillbaka i samma fantastiska fina form.
I spetsen för kompaniet står det äkta paret Sol León och Paul Lightfoot, som i år firar 30-års jubileum som konstnärlig duo, men vid slutet av denna säsong slutar Paul Lightfoot som konstnärlig ledare för Nederlands Dans Theater, en post han har innehaft sedan 2011. Därför är det också särskilt glädjande att få möjligheten att se två av hans och Sol Leóns verk på programmet.
Under Paul Lightfoots konstnärliga ledning har Nederlands Dans Theater ofta behandlat melankoliska stämningar med scenografi i gråtoner samt minimalistisk och repetitiv musik. Detta gäller även för det senaste gästspelet, och i särskilt hög grad för det inledande verket Shut Eye (2016) med musik av Ólafur Arnalds och Bryce Dessner. Här befinner vi oss i ett grått rum utan fönster, enbart en enda dörr bryter monotonin och symboliserar även en öppning ut mot det stora okända. I detta dystra, tillslutna rum utspelar sig ett drama, som inte går att förstå särskilt mycket av, men ändå är enormt fängslande. Det kretsar kring teman om människan och hennes skugga, kring ljus och mörker, det upplevda och det okända.
Skuggbilder dansar på väggarna och tar form både som igenkännliga ting och mystiska fabelväsen. Danserna upplevs som små marionettdockor, när skuggorna växer sig jättestora och tar form som en stol eller en hand. Det djupa omedvetna iscensätts symboliskt när dansarna likt sömngångare går baklänges ner i det tomma orkesterdiket. Med teatral gestik och intensivt stirrande blickar griper dansarne rakt ut i luften, som om de försökte fånga fantasibilder, en känsla, en skugga eller något annat icke-handgripligt. Shut Eye är som ett surrealistiskt Ibsen-drama, både spännande och förskräckligt. Bara fullmånen är sig lik, men den lyser ju å andra sidan alltid på ett mystiskt sätt.
I Solo Echo (2012) är koreografen Crystal Pite inspirerad av Marks Strands dikt Lines for Winter. En dansk åskådare som inte känner till denna dikt, kan istället tänka på Helge Rodes dikt Der er ingenting i verden så stille som sne (1896). Johannes Brahms musik till trots finns det mycket stillhet i Crystal Pites verk. I Jay Gower Taylor scenografi dalar snön konstant ner i en stillsamt, vackert lysande ström, medan dansarna i ett mjukt organiskt flöde både kan alludera på dansande snöflingor och väsen som leker i snön eller som åker skridskor på frusna holländska kanaler. En fin koreografi, som nästan dränks av Jay Gower Taylor fascinerande stillsamma scenografi.
I Singulière Odyssée (2017), som även den är av Sol León och Paul Lightfoot, befinner vi oss på en bangård, där tiden har stannat på väntsalens stora ur. Allt som sker i väntsalen, sker som i ett enda fruset ögonblick. Dörrar går upp och flyger igen, resande rör sig både extremt långsamt och blixtsnabbt. Rutinerade resande och förvirrade nyanlända om varandra. Avsked och välkomster. Och så hon som blir kvar på bangården när alla andra är försvunna. En icke-resande iakttagare eller kanske hon bara är en hemlös som bor i väntsalen?
Max Richters musik är mycket suggestiv i sin stigande styrka och intensitet, och tillsammans med de vissna löv, som blåser in på bangården, skapas ett tempo, som kontrast til den stillastående tiden. I detta tempo finns även en påminnelse om att vi inte kan stoppa tiden. Snart är tåget kört för oss, hur mycket vi än skyndar oss.
Scenografins bangård är visst inspirerad av bangården i Basel, men man tänker snarare på en asiatisk bangård på grund av Joke Visser och Hermien Hollanders kostymer för dansarna. Det är bland annat långa skjortor och klänningar med broderier, som man exempelvis kan se exempel på i Bangladesh. Det är just i Bangladeshs hovedstad, Dhakar, som Sol León och Paul Lightfoot leder ett välgörenhetsprojekt, där de ger utsatta barn ett dansens fria rum för att vila sig från en hård vardag på gatorna. (Om detta projekt har Paul Lightfoot berättat i en intervju med Danstidningen, se nummer 2, 2009). Basel eller Bangladesh, rik eller fattig, på en bangård möts alla människor, og i dansen är alle lika, skulle detpositiva budskapet i Singulière Odyssée kunna vara. Men för övrigt insisterar Nederlands Dans Theater i sitt gästspel snarare på det grå och melankoliska – och det vackra och stillsamma, som just finns just i detta.

Nederlands Dans Theater gästspelar på Det Konglige Teater i Köpenhamn till och med 9 september.

Shut Eye
Koreografi: Sol León og Paul Lightfoot
Musik: Ólafur Arnalds, Bryce Dessner med flere
Scenografi: Sol León og Paul Lightfoot
Kostumer: Joke Visser og Hermien Hollander
Lysdesign: Tom Bevoort

Solo Echo
Koreografi: Crystal Pite
Musik: Johannes Brahms
Scenografi: Jay Gower Taylor
Kostumer: Crystal Pite og Joke Visser
Lysdesign: Tom Visser

Singulière Odyssée
Koreografi: Sol León og Paul Lightfoot
Musik: Max Richter
Scenografi: Sol León og Paul Lightfoot
Kostumer: Joke Visser og Hermien Hollander
Lysdesign: Tom Bevoyort

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser