Danstidningen 4/2019 om rätten att skapa, en del av yttrandefriheten
En aktivist stoppade en av de sista föreställningarna under Wiens Dansfestival Impulstanz. Annie Dorsens Spokaoke hade knappt börjat den 10 augusti när aktivisten bröt föreställningen genom att hålla ett kort protesttal som fick koreografen att i gengäld försvara sig, och en diskussion bröt ut som slukade all speltid i den sena timmen.
Vems frihet gäller när det gäller att skapa, eller att stoppa något som kränker känslor? Ska en upprörd åskådare behöva vänta till slutet av en föreställning och kritisera efteråt? Om någon känner sig sårad över utformningen av en föreställning, har den då rätt att göra ett omedelbart angrepp och beröva alla andra i salongen deras förväntade teaterupplevelse?
Det är ytterst ovanligt att en föreställning stoppas av dessa skäl i ett västligt land, men aktivisten gillade inte föreställningens sätt att behandla Chelsey Manning, (före detta Bradley Manning som bidrog till Wikileaks) vars tal efter domen med det 35-åriga fängelsestraffet av aktivisten ansågs ha placerats i ett förlöjligande sammanhang.
För övrigt har föreställningen Spokaoke spelats sedan 2012 på många platser i USA och i Europa utan problem. I länder som Polen eller Ryssland händer inte sällan att föreställningar stoppas av aktivister som anser sina religiösa känslor sårade. Denna gång var det en ikonisk gestalt inom gayrörelsen som inte gavs en tillräckligt respektingivande inramning.
Det är inget nytt i samhället att grupper står emot varandra och kräver att just deras krav ska respekteras, men grunden för yttrandefrihet och tryckfrihet har i Sverige och Finland sedan 1766 baserats på att den som ska kritiseras först får möjlighet att yttra sig eller publicera sig, innan kritiken kan ta plats. I annat fall får kritiken en censurerande inverkan.
Så skedde dessvärre denna gång i Wien. Vi som kommit får att se föreställningen fick inte veta vad vi missade. Aktivisten kanske menade att vi räddats från en föreställning som kastade löje över en hjälte, men till slut var det koreografen som inte ville, eller vågade fortsätta.
Vi får inte bli rädda! Konsten måste få ta plats och möta en publik; konstnären får inte skrämmas av inflytelserika särintressen.
I detta nummer av Dastidningen presenteras festivaler från många andra städer: Kuopio, Montpellier, Venedig och Santarcangelo för att inte tala om balettgalan i Kungsbacka, Svenska Balettskolans 75-årsjubileum i Göteborg, Mats Eks nya program på Parisoperan och Gun Lunds I Gudars Skymning.
