Sommarturnéer i Danmark

Verdensballettens turné i sommarlandet drar tusentals glada åskådare, men den saknar i likhet med Danish Design i Klampenborg, substans. Kammerballetten är i gengäld buren av en konstnärlig angelägenhet.
Formgivning, hantverk och material är naturligtvis de bärande elementen, som binder ihop dansk design – den slags funktionalistisk design, som uppstod i Danmark kring mitten av 1900-talet – med just koreografi.
Därför är det också rent teoretiskt en bra idé att skapa en dansföreställning kring denna tanke i Arne Jacobsens egen sommarteater, Bellevue, från 1936. I René Winthers uppsättning är diskussionen kring mötet och sammanhangen mellan idé och uttryck emellertid pinsamt frånvarande.
Scenen är utformad som en tom passepartout, en omålad duk. Stram och kritvit minimalism, där en uppumpad ljudbild och ekvilibristiska projektioner utgör ramen kring skildringen av den kreativa kampen.
Och ett svek mot en så fantastisk dansare som Alban Lendorf
Föreställningen är klippt och skuren för dansaren Alban Lendorf i den bärande huvudrollen som Arkitekten, men Danish Design är varken ägg eller svan (namn på berömda stolar av professor Arne Jacobsen red. anm.). Den har inte, som den japanska samlaren och professorn Noritsugu Oda i en introducerande film påpekar om Wegners stol Den Runde, en intellektuell betydelse.
Stjärndansaren är på sitt gästspel i Danmark infångad i en tomt skal med en samling hjälplösa fakta och melodramatiska akter: Krum rygg, lyft händerna till huvudet och var förtvivlad. Enstaka arabesker är nog för att uttrycka arkitektens aspirationer, och vilda, virtuosa piruett- och fouettévridningar ska förmodligen kommunicera, att nu är det något viktigt på gång.
Men läsningen och bruket av klassisk form i Danish Design är icke-estetiskt ytlig och banal och kontrasten till de sex vitkalkade urbana dansare som ska representera ”materialet” och rör sig robotaktigt över scenen i locking och popping-rutiner är meningslös.
Det är inte balett, det är en nothing burger, och ett svek mot en fantastisk dansare som Alban Lendorf. Kommer du för att se giraffen, så är han där, men om det är konstnären, som du vill uppleva, så finns han inte på Bellevue.

Verdensbalettens positioner och propotioner
Detsamma gällde dessvärre även i viss mån Verdensballetten, som under sommaren turnerade med sex solister och solodansare från Royal Ballet och, alternerande, Staatsballett Berlin och Mariinskij-teatern till åtta platser i Danmark med sin enkla anrättning i det frisiska öhavet. Det var otte steder i Danmark plus ön Sild i det frisiske öhavet (Tyskland, på gränsen til Danmark), som den nionde föreställningen.
De var där, stjärnorna, först och främst den engelskfödda solodansaren från Mariinskij, Xander Parish, men på en väldigt liten scen med bandad musik och med koreografiska utdrag kunde ingen av dem komma till sin rätt. Parish underhöll med Eric Gauthiers humoristiska solo Ballet101, en demonstration av balettens klassiska positioner i tillsammans med en serie förvridningar och förvrängningar. Materialets karaktär – positioner – gör, att koreografin inte kräver någon plats. Den är inte spatialt uttänkt, utan statiskt. Därför var just Ballet101 var det verk på programmet, som fungerade allra bäst.
Balett och koreografi formges och disponeras i proportioner som styrs av ett givet scenrum. Om du inte bara tar det stora pas de deux-et från Raymonda ut ur sitt dramatiska sammenhang men också ur den spatiala omgivning som koreografin är uppbyggd kring så mister den både sin definition och perspektiv.
Jag hoppas att gruppen under nästa år kommer att tänka över programläggningen med tanke på utomhusformatets rumsliga förutsättningar – dess begränsningar och möjligheter.
Under Verdensballettens föreställning i Horsens dansade Parish denna duett med Ekatarina Chebykina, där de två stora konstnärerna dessutom blev tvungna att arbeta med den alltför lilla scenens begränsningar.
Adadgiot blev därför starkt reducerat till enbart linjespel och fungerade inte som koreografisk arkitektur, i likhet med att Parish och Chebykina, även på grund av platsbrist, inte dansade med de tillhörande virtuosa variationerna som karakteriserar, förlöser och utvecklar verket. Vi fick se världsstjärnorna, girafferna, men vi såg dem bara posera, inte dansa.
Tematiskt utgjorde engelsk repertoar ryggraden i den konstnärliga ledaren Steven McRaes programläggning för den övriga delen av kvällen, och – här i likhet med Danish Design – såg det på pappret fint ut med en historisk och stilistisk spännvidd från ett solo av Sir Kenneth MacMillan till duetter av Sir Frederick Ashton, Wayne McGregor och Liam Scarlett. Det gav ett splittrat intryck, och de flesta av de intima verken passade inte alls för utomhusformatets vida horisont.
Om du lyckades fokusera och zooma in något fint, så var Scarletts elegiskt och lekande Asphodel Meadows till Poulencs Koncert för 2 pianon och orkester i d-moll aftonens koreografiska höjdpunkt, men saknade i denna version i likhet med MacMillans solo Pie Jesu, den patos och det personliga fokus, som är så svårt att skapa under en mild och ljus sommarhimmel.
Verdensballetten har en beundransvärd ambition, arrangören Jens-Christian Wandt har en professionell organisation, forestillingen jag såg, satt bra i skåpet. Jag hoppas att gruppen nästa år kommer fundera bättre över programläggningen, med tanke på utomhusformatets rumsliga begränsningar och dess möjligheter.

Präglat av konstnärlig nödvändighet
Med Kammarballetten befinner vi oss både konstnärligt och bokstavligt talat på en helt annan plats. På den lilla black box-scenen på Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn och i ett experimentarium för ny klassisk koreografi för dansare från Den Kongelige Ballet.
Programmet inleds bokstavligt talat med Adam Lüders reverens inför publiken: Två kvinnor och en man, Stephanie Chen Gundorph, Emma Håkansson och Tobias Praetorius, sträcker ut sina ben och fötter i en tendu som projektets konstnärliga ledare Alexander McKenzie vid pianot och Jacob La Cour på cello stämmer in i med Igor Stravinskijs Suite Italienne, en kammarsvit i sex satser över teman ur baletten Pulcinella.
Stilistiskt är Lüders’ Suite Italienne även en reverens till hans mästare, George Balanchine, med talrika koregrafiska hänvisningar till och variationer över steg och idéer från särskilt Balanchines abstrakta ”barockbaletter” som Concerto Barocco och Square Dance, kanske med en eller två blinkningar till Four Temperaments, som var en av Lüders’ egna signaturprestationer som solodansare vid New York City Ballet.
Trion är rapp, energisk, vitter, medryckande och kräver särskilt en manlig dansare som i likhet med Lüders själv, står för ett melankoliskt djup, är en hövisk partner och här även har extra spänst i hoppen.
Lüders arbete i Suite Italienne kräver respekt och är, apropos Danish Design, hantverk av finaste kvalitet, i likhet med Kristian Levers duett Unravel som är klart koncipierad och utförd som en beskrivning över förutsättningarna. En genomlysning av en relation, där parterna glider ifrån varandra och slutar där två älskande med klarsyn ser varandra i ögonen och kan erkänna att den kärleken och den drömmen är död.
Oppositionen mellan Maurice Ravels nostalgiska, lyriska Pavane pour une infante défunte och Elvers expressiva koreografi – hyperaktivitet inför violinens långa stråktag, det tunga arbetet på golvet inför melodins höga ljusa register, böjda figurer som kontrasteras av ljudens arabesque – fungerar här metaforiskt skönt.
Programmets absolut väsentligaste verk, Tobias Praetorius Chorale Dances för fyra dansare satt till fyra av Bachs orgelkoraler arrangerat av Alexander McKenzie efter Busoni, reagerar rytmisk, dynamisk och symbiotiskt på notbilden och tecknar med en friska, lätta och fria streck organiska linjer och precis geometri. Språket, orden, er atletiska och eleganta med språng framåt och bakåt, vilket är självklart, för det rör sig ju om Bach, med massor av kontrapunkt.
Väljet du att arbeta med Bach, tar du dig an en av västvärldens konstnärliga höjdpunkter, vad mänsklig konst har uppnått och du kommer att oundgängligen beröra frågor om tro och existens.
Även om Chorale Dances inte är religiöst laddade, genomströmmas den av en rörande humanitet och omsorg, som tar sitt konkreta uttryck i själva ögonblicket där de fyra dansarena tillsammans håller varandra om livet och lyssnar till Alexander McKenzies tolkning av Wachet Auf, Ruft Uns Die Stimme, BWV 645.
Centralt står huvudpersonens solo till Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ, BWV 639, som en bild av att förlorat sig i ett mörker som kanske kan tolkas som en depression, i varje fall som en svår erfarenhet. Liam Redhead skapar bilder, där vi i en glimt kanske anar en Kristusgestalt, i varje fall ser en människa sträcka sig efter ljuset och falla, resa sig och snabbt ta till flykten.
Chorale Dances slutar musikaliskt på den andra sidan av detta mörker, som den började, med Wachet Auf och ett klargörande. Liam Redhead sitter nu på golvet vid pianot, lyssnande
Baletten blir här en personlig trosbekännelse: Detta är, vad koreografen, en ung man anno 2019, hör i Bachs anrop till Gud, som kanske är en del av hans mänskliga erfarenheter, i varje fall är det ett uttryck för en gripande bekräftelse av livet självt.
Koreografiskt är det konst som nödvändighet.

Alexander Meinertz