Tolv svarta tecken i skyn

Korta spelperioder är ett hinder för den samtida dansens spridning. Många produktioner visas bara ett fåtal gånger. Publiken hinner knappt upptäcka vad som spelas, samtidigt som anslagsgivare premierar nya projekt. Återuppsättningar existerar knappast. Ett lysande undantag är därför Gun Lunds koreografi I gudars skymning.
Här kan vi tala om klassikerstatus. Det är trettio år sedan verket uruppfördes på Vadholmen i Aröd, utanför Kungälv. Vart tionde år har koreografen sedan återkommit med en ensemble där traditionen överförs till nya generationer dansare.
Gun Lund arbetade platsspecifikt långt innan det blev en trend. Klipporna, havet och himlen ger dansen fäste i både natur och kultur. Tidpunkten, några dagar i mitten av augusti, ger även ljuset en viktig roll. Någon ytterligare scenografi behövs inte, Jonny Axelssons elektroniska muller och dynamiska slagverk fullbordar stämningen.
I gudars skymning är ett starkt verk, laddningen står sig utmärkt genom åren. Ett par hundra personer i varierade åldrar, tillresta, lokalbefolkning och hundar, har funnit sig plats på klipporna vid premiären. Det är fascinerande att känna hur sorlet tystnar i en gemensam koncentration när dansarna börjar avteckna sig på andra sidan viken. Att upptäcka och räkna dem blir en del av introt.
Vissa drag i upplevelsen förändras jämfört med tidigare år. Nu finner jag i långsamheten en kritisk kontrast till vårt hetsiga leverne. En uppmaning om att noga iaktta vad som händer.
Så står dansarna på klippkammen, tolv svarta tecken mot den gråa skyn. Vinden fladdrar i kostymernas vidd. Åtbörderna har en anda av rituell åkallan med långa blickar ut mot havet och böjningar mot den hårda stenen. Positioner bär inspiration av hällristningsmotiv, det blir rörelser med skarpa konturer och avtryck. Men också uppgående i klipporna. Dansarna försvinner ibland som svarta skrevor och fläckar. Enskilt och i grupperingar.
Ett stegrande tempo i slagverken förebådar en ny kraft. Den trettonde, röda, dansaren är först svår att upptäcka i den omgivande grönskan. Men effekten är tydlig. De svartklädda glider ner i vattnet, vadar över viken. När de når andra sidan är deras svarta sjalar fyllda med färg, en del av den magi som gör ”I gudars skymning” till historisk rörelsekonst värd att vårda och uppleva, om igen.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 19/8

Lis Hellström Sveningson