Plattform med entusiastiskt publikinvolverande avslut

Attachment, en duett av Jonas Örknér med Christina Lugo inleder höstens första Plattform på Dansstationen i Malmö, där dansarna rör sig mjukt i ljusdunkel som hos Rembrandt med viss melankoli.
Temat i Attachment är att inte fastna i mönster, traditionellt, utan ta sig vidare framåt. En intrikat duett med utåtriktat rörelsemönster som sträcker ut kroppen, mot framtiden.
Därefter visades en trailer ur filmen And then we danced i regi av svensk-georgiske Levan Akin, som haft sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes som enda svenska långfilm i tävlan (i en sidosektion) och därefter visats på Lilla Filmfestivalen i Båstad, samt är en av tre svenska filmer nominerade för Oscar.
Det är en film om en ung man som sedan barnsben varit med i grupp som dansat georgisk folkdans, som är mycket populärt i hemlandet, men här skulle dansen även kunna ses som ett slags uppror mot ”manlig” dans (som dansläraren kräver) – och förbjuden kärlek.
Shapes av Memory Wax är en film som inför Sverigepremiären visar föreställningen, deras nya samproduktion med kompaniet Danza Teatro Retazos på Kuba.Det är tredje samarbetet sedan 2012 då Memory Wax startade det hela. Shapes fokuserar mötet mellan människor som en unik händelse.
Dansföreställningen med sex kubanska dansare utforskar mötets olika rörelser och former, hur de förändras, med reflektioner över gemenskap kontra frihet.
Med Shapes firar danskompaniet Memory Wax femton år av ständig kreativ utveckling.
Danssafari med Khamlame Halsackda, ett utdrag ur Nya Rörelsens projekt i samarbete med Konstkupan visar en mångfald av rörelsemönster, uttrycksfull koreografi med livfulla utspel, stark gruppdynamik och lekfull energi. Därefter gavs en mycket välformulerad presentation av projektets idéer av Khamlane Halsackda.
Plattform avslutas med Any number of Sunsets av Rachel Tess inför turnépremiär 11/9-13/9 på Dansstationen där Rachel Tess bjuder in hela publiken att ta plats på scenen som man själv vill, ligga ner, sitta, dansa,röra sig runt. Aldrig har jag väl sett en publik ta en dansscen i besittning med så mycket entusiasm och glädje, delta i föreställningen på sitt eget sätt, tillsammans med dansarens solo om den sista solnedgången, dramatiskt, självlysande,
med publikens improvisationer som är utöver det ”vanliga”, i dialog med Rachel Tess.

Ingela Brovik