Sommardans i hamnen

För andra sommaren i rad bjuder Dansk Danseteater med Pontus Lidberg i spetsen upp till dans på Ofelia Plads i Köpenhamn. En stor öppen plats, som sträcker sig ut i vattnet mellan Amalienborg Slot och Operaen på Holmen, där Dansk Danseteater har sin fasta bas.
Efter snart lite mer än ett år vid rodret som kapten för flaggskeppet för den moderna dansen i Danmark, kommer nästa säsong självklart i långt högre grad än den tidigare synliggöra Pontus Lidberg som programansvarig för kursen för kompaniet. På Copenhagen Summer Dance 2019 är Pontus Lidberg presenterad med två mycket olika verk, som tydligt visar den nya ledarens koreografiska spännvidd.
Kreationen River för nio dansare är både Pontus Lidbergs första urpremiär med Dansk Danseteater och en tjuvtitt in i ett större verk, som får premiär nästa år. Med dansarna iförda sprakande blå och pastellfärgade dräkter och med koreografins rullande och vridande rörelser i kombination med vågor genom hela gruppen av dansare får man tydliga associationer till vatten. Samtidigt har verket, som är koreograferat till Nils Frahms mjuka repetitiva elektroniska rytmer, en mjuk och flytande rörelsekvalitet och passar fint till de maritima omgivningarna vid Ofelia Plats. En god och gedigen koreografi utan något större nytänkande.
En helt annan dansstil får man istället se i Pontus Lidbergs poetiska neoklassiska tåspetsduett Daybreak, som han ursprungligen skapade för den amerikanska solodansaren Bridgett Zehr 2017. Traditionen trogen har Copenhagen Summer Dance også i år gäster på programmet, och Daybreak blev nu danset säkert och fullt av sötma av solodansaren Ida Praetorius från Den Kongelige Ballet tillsammans med solodansaren Ulrik Birkkjær från San Francisco Ballet som elegant partner. Duetten, som är koreograferad till adagiot från Samuel Barbers stråkkvartett, innehåller inte minst många fine lyft och vridningar.
Ytterligare tre gästdansare (Jeremy Alberge, Ron Cohen och Avsholom Latucha) fick man sig till livs i israeliska Roy Assafs prisvinnande manstrio The Hill från 2012. Ett tragikomiskt verk, som startar med starka kontraster i små gestiska rörelser och vickande höfter till The Israeli Army March.
Inspirerat av en strid i Jerusalem under sexdagskriget 1967 lyckas det väldansade och exakt utförda verket med sin blandning av contemporary dance med både balettpositurer, hip hop och israelisk folkdans avspegla såväl gemenskap som ensamhet och krigstrauman. Verkets dubbeltydighet mellan komik och allvar understryks när dansarna mot slutet hänger sig Bee Gees’ legendariska sång I started a joke, which started the whole world crying (1968).
Aftonen inleddes med solot Make sure you have exhausted all that is communicated through stillness and silence från 2018 av och med grekiske Ioannis Mandafounis ackompagnerat live av Brice Catherins vibrerande elektroniskt förstärkta cello. Med en stærk kontakt med publiken upplever man här en lite clownartad attityd i dansarens flexibla och lite ostyriga rörelser. Utan musik gör han sin egen stampande dans, och effektfullt leker han med tygets svart/vita färger i det lite för långa solot.
Som en liten extra present kunde Copenhagen Summer Dance tillsammans med Dansehallerne efter själva föreställningen på fredag kväll bakom publikgradängerna presentera italienska Pietro Marullos site-specifika performance Wreck. I det för man se en jättelik svart luftkudde röra sig eller närapå dansa fram och tillbaka helt intill publiken till ett bullrande soundscape. Omväxlande avtäcker respektive döljer luftkudden en grupp dansare i frusna positioner. Titeln antyder ett skeppsbrott, men för undertecknad gav detta dramatiska men lite for långa performance associationer till naturkatastrofer som tsunamier och forntidens vulkanutbrott på Pompei.
Allt som allt var Copenhagen Summer Dance 2019 ett utmärkt, lättillgängligt och omväxlande program med ett brett exempel på, vad dans kan vara. Inte minst Roy Assafs The Hill gjorde intryk.

Vibeke Wern

Vibeke Wern