Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Torsdag 17 oktober 2019

Vem är egentligen den starkare?

2019-06-21

Fakta:

Namn: About Miss Julie
Koreografi: Stephen Shropshire
Författare: August Strindberg
Ensemble: Dansk Danseteater med Jessica Lyall (Miss Julie), Stefanos Bizas (Jean) och Merete Hersvik (Christine).
Plats: Takkelloftet, Operaen, 13 -18 juli
» https://kglteater.dk

Hos August Strindberg är den starkaste kvinnan hon som tiger. I Fröken Julie är det den buttra, tigande tjänstekvinnan, som kan triumfera i erotikens maktspel, efter att ha bevittnat hur aristokraten Julie kastar sig ut i passionens lindans över avgrunden, lockad av betjänten Jean. En gång i tiden gjorde Birgit Cullberg en medryckande balett om Strindbergs skådespel, som är inspirerat av våldsamma, könsrelaterade händelser i hans eget liv i Danmark. Cullbergs drama fokuserade på klassmotsättningen mellem den servile underklass-sträbern Jean (- i Danmark oförglömligt gestaltat av geniet Erik Bruhn) och Julie, den dödsdömda representanten för den gamla maskstungna svenska adeln, allra tydligast levendegjord av Elsa Marianne von Rosen. Dansk Danseteater har valt att sätta tre av sina goda scenpersonligheter på scenen i amerikanske Stephen Shropshires knappt timslånga About Miss Julie, som fick sin premiär på Holland Dance Theatre i januari 2018.
Detta måste bli en given dansklassiker. Triangeldramat är hårt nerkortat, och utspelar sig välgörande klart i själva rörelserna. Den svartklädda och tunga Christine (Kristin) är bara åskådare till parningsdansen mellan Julie och Jean. Titelns Miss Julie framstår som naken, i en ljus body, medan han är väl förankrad, mörk och i första halvleken agerar han som den klassiska balettens ballerina-stativ, passivt understödjande Julies attityder och arabesker, som når ut i rummet. Hon visar upp sig, kontrollerat och elegant, också i sin balansgång på den bjälke, som ligger tvärs över scenen som den enda aktiva rekvisitan och hon är arrogant och stolt över sin skönhet. Än så länge leks det med kroppens kända möjligheter.
Men högmod går före fall, det vet alla. Den manliga dansarens chevalereska sätt att hålla om, hålla fram och stödja är ren teaterrutin, en föråldrad kliché och ett medel att nå fram mot och uppnå sexuellt klimax. Därefter följer förakt. Jean stöttar inte längre upp Julie, han låter henne falla, först med en vrängande gest, senare med en rad sadistiska övergrepp. Händerna söker sig hela tiden mot den vackra kvinnohalsen, i ett kvävande famntag. Det är ute med Julie, hon har förlorat könskampen. Men är den stumma Christine, vad har hon vunnit, om hon ska leva med en man som inte kan realisera erotiken när den visar sig i all sin kraft?
Av förklarliga skäl gör Stephen Shropshire inte någon stor sak av klassskillnaderna när han nu gör sin About Miss Julie för vår egen tid, och den svenska midsommaren bildar heller inte ödesdiger bakgrund, men ändå lyckas han ge åskådaren ett relevant möte med könskampen – den som bara föder förlorare.
Dansk Danseteater, där Pontus Lidberg har blivit konstnärlig ledare efter Tim Rushton har haft en stark säsong 2018-2019. Föreställningarna har varit angelägna och kompaniet är mycket väldansande och det har inte förlorat sin gemensamma kåranda, som de stod för under Rushtons tid. Dansk Danseteaters dansare ger åskådarna en fortsatt känsla av att de berör varandra, att de fortsätter att mogna och utvecklas i sina tilldelade roller och att dans i deras ögon är en vital del av samhällslivet. Detta ställt i stark relief till Det Kongelige Teaters ’avant-garde’-kompagni’ vid namn ’Corpus’, som i varje föreställning manifesterar sig som en amatörensemble i avsaknad av riktning och hållning. Det är mycket svårt att förstå att det ska offras statsmedel på Corpus, när den Den Kongelige Ballet själv är så kortsnaggat nerskuret att de större ensemblenumren i till exempel Askepot (Askungen) framstår som komiskt fattiga. Dansk Dansteater berikar däremot den danska dansscenens urval av föreställningar.

Charlotte Christensen

Fler Recensioner

Annonser