Göteborgsk dansfestival med Grand finale

I säsongens sista skälvande helg ställer Göteborgsoperan till med en egen dansfestival. Djärvt kan tyckas, konkurrensen med studentbaler, Summerburst och allmän längtan ut till sommargrönskan är hård. Men dansen måste knipa de chanser den får, det råder hård konkurrens om platsen på operahusets scener också.
Så under pingsthelgen fyller den konstnärliga ledaren för danskompaniet, Katrín Hall, såväl de båda scenerna som foajén med dans och en rad aktiviteter kring de föreställningar som visas nu eller kommer i höst. Introduktioner, samtal och Gaga med Ohad Naharin, allt för att bredda vägen till dansen.
Göteborgsoperans danskompani är grunden, det är de fantastiska dansarna som drar till sig världens främsta koreografer. Hofesh Shechter hör till de hetaste just nu. I våras skapade han Contemporary dance direkt för Göteborgsoperan. Det var en lekfull energikick som gav mersmak. Nu gästar Shechter festivalen med sitt eget kompani, som har sin bas i Storbritannien. Grand finale fick inviga på stora scenen och koreografen klippte ett guldglittrande band vid samtalet med Katrín Hall som introducerade föreställningen.
Grand finale skildrar en värld i fritt fall. Vad återstår av allt som varit? Precis som i Contemporary dance spelar rökdimmor och Tom Vissers ljusdesign en avgörande roll. Här skapar en ensam ljuskägla ett rum i mörkret. Så småningom urskiljs kropparna där. Dansarna virvlar som en tät grupp, kollektivet är stommen i Shechters koreografi. Längre solon eller utmejslade partier i mindre grupp är sällsynta. Dansarna blir aldrig några individer, alla tio är mestadels involverade.
Musiken blandar inspelad, dånande oro och en livespelande kvintett som flyttar runt på scenen med stråkinstrument, gitarr och melodica. Precis som dansen dyker musiken upp i olika öppningar och glipor.
Spännvidden är stor i de glimtar av liv som Hofesh Shechter manar fram ur dunklet. Sorg och förödelse avlöser galen eufori. Koreografen hävdar i det inledande samtalet att han inte är politisk i sin dans, han lämnade Israel för att komma undan trycket att alltid förhålla sig till landets politik. Men det är ofrånkomligt att läsa scenografins massiva väggstycken som politiskt motiverade murar. Eller att associera terror och folkmord till de lealösa kroppar som släpas runt och samlas i hög,
Här dansas både vilt och tuktat. Ensemblen har ett flyt i rörelserna som imponerar. Varje kropp framstår som en levande organism. Men just som det synes flöda fritt stramas uttrycket hastigt åt. Flera scener organiserar människorna på led, eller låter dem marschera likt en taktfast armé. Bara för att övergå i en yogalik sekvens. Armarna höjs i symboliska gester, benen sprätter på många vis. Shechter strör in förhöjda inslag från flera olika kulturer.
Grand finale är på många sätt fascinerande, men hamnar i första akten på tomgång. Pausen blir ett avbrott där humorn blommar ut, annars är den rätt återhållen. De fem musikerna spelar upp till vals ur Glada änkan och snart sjunger hela salongen med. Vem anar att slutet är nära?
Men strax är vi tillbaka i mörkret där intensiteten ökar till ren desperation. Det visuella anslaget i Grand finale är överlag mäktigt, i slutscenerna rent drabbande. Ljuset avtäcker stillsamma tablåer med hårt buntade människor i trängda lägen. Hofesh Shechter väjer inte för allvaret i världen.
En solstråle letar sig via en öppnad dörr in i salongen före applådtacket. Den ger inte en strimma, utan riktar sig som en stark spotlight av hopp mot scenen. Ett tecken på danskonstens betydelse.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten

Lis Hellström Sveningson