Den okända berättelsen om hur originalmanuskripten till tsarens sagobaletter räddades
Somliga delar av en förlorad värld kommer aldrig tillbaka. De lätthet och styrka som exempelvis 1700-talsdansösen La Camargo gav sina etrechats kan vi bara försöka föreställa oss. Men någon exakt bild kan vi aldrig få. Vi vet inte ens hur det såg ut för 100 år sedan när Svenska Balettens dansade sina verk. Jo, ett riktigt noggrant partitur är återfunnet på Carina Ari biblioteket, det till Relâche, och den har blivit väl restaurerad av Ballet de Lorraine. Men en exakt bild får vi aldrig, och vi får inte heller tillbaka dåtidens dansares sätt att röra sig.
Tänk om det gick att göra ett tidshål, att få kika in på hur saker och ting egentligen såg ut när det begav sig. Tänk om vi kunde få se de riter och danser som pågick kring all världens mäktiga klassiska arkeologiska underverk som Stonehenge, pyramiderna i Giza eller Angkor Wat?! Förmodligen var riterna och danserna minst lika fantastiska och kanske också förskräckliga?!.
Vad är det vi ser när vi tittar på klassiska verk, och varför överlevde vissa verk och inte andra? Tänk att den prakt som roade hovet och de högsta kretsarna i Tsarryssland, har blivit så populära. Det handlar om baletter som Törnrosa, Nötknäpparen och Svansjön.
Det var faktiskt ingen självklarhet att de skulle överleva till våra dagar. De hade nästan hunnit glömmas bort och hade mycket väl kunnat gå förlorade, men tillfälligheternas spel räddade dem till eftervärlden. I det Ryssland som efter Ryska revolutionen 1917 blev till Sovjetunionen skulle alla konstarter stå i samhällets tjänst, det rimmade illa med gammal kultur från tsarens hov. Men folket tyckte om klassisk balett och även revolutionärer måste anpassa sig och ha en viss politisk konsensus, eller kanske det också kallas repressiv tolerans. Baletterna anpassades en smula. Svansjön fick exempelvis ett positivt slut. Konsten blev en gråzon, den attraherade människor som inget annat och i ett förtryckande samhälle medgav den oväntade och nyckfulla marginaler av frihet.
Men även Petipas steg och rörelser anpassades och och fick en mer sovjetisk atletisk och idealiserande stil. Ballerinan blev en idealgestalt att identifiera sig med tillsammans med den kraftfulle stålverksarbetaren, den högbarmade kolchosarbeterskan och de kosmonauter och vetenskapsmän som så ofta fick pryda offentlig konst under 60 och 70-talets Sovjetunionen.
Och hur gick det i väst? Där sattes tsarens baletter upp i olika rekonstruktioner. Den första kända Törnrosa av Diaghilevs Ryska balett i London med hjälp av de stulna partitur den flyende balettmästaren Nikolaj Sergejev hade tagit med sig i bagaget. Ja det var ju en del av det ryska kulturarvet han tog med sig, men det var ju tur, någon kunde ju annars ha använt dem för att elda i spisen med under inbördeskrigets umbäranden i den unga Sovjetstaten.
Nikolaj Sergejev fortsatte sen som balettmästare, först hos Sadlers Wells under ledning av Ninette de Valoise som inte förstod sig på värdet av hans skatter, utan gjorde sig av med honom. Då hamnade Sergejev istället hos International Ballet och ballerinan och konstnärliga ledaren Mona Inglesby vars grupp fortsatte att dansa klassisk rysk balett och de manliga dansarna fick underkasta sig den mycket hårda träning som Sergejev ledde. Inglesby ledde sitt kompani under krigsåren, när Storbritannien utsattes för det nazistiska blitzkriget. Tsarernas sagobaletter fick människorna drömma sig bort från verklighetens vidriga bombanfall och outhärdliga väntan i överfulla skyddsrum med de baletter som faktiskt byggde på angriparnas gamla Bröderna Grimm-folksagor eller berättelser av den tyske författaren E.T.A. Hoffmann.
Och uppsättningarna var utformade av Sergejev som borgade för kvaliteten och de mest fantastiska var att de dansades precis överallt runtom i England och International Ballet fortsatte i samma stil under efterkrigstiden då man även turnerade runtom i Europa.
När Sergejev gick bort ärvde Inglesby de unika notationerna. Inte många förstod värdet av dessa notationer vid mitten av 1900-talet, men Inglesby hittade till slut en institution som tog på sig ansvaret för att bevara dem till eftervärlden, biblioteket vid Harvard University, eftersom ingen motsvarande institution i hennes eget hemland ville göra det.
Medan alla mer eller mindre nyare former och varianter av tsarernas baletter utvecklades både i öst och väst, gjorde slutligen balettmästaren Sergeij Vicharev 1999 en rekonstruktion av Törnrosa för Mariinskijbaletten som blev mycket kontroversiell, han återvände till källorna och studerade de originalnotationer som räddades undan Ryska Revolutionen av Sergejev. Den rysktalande forskaren vid Oberlein college Tim Scholl hade berättat för Vicharev om de unika notationerna på Harward, och sålunda öppnades ett titthål in i tsarernas hovkultur, i varje fall kom vi betydligt närmare originalet. BBC har har med hjälp av, bland andra journalisten Ismene Brown som spårade upp Mona Inglesby på äldre dagar, gjort en spännande bildberättelse om Inglesbys International Ballet och berättelsen om hur det ryska kulturarvet räddades undan glömskan. Titta på den om det råkar bli en regnig sommardag framöver:
canvas-story.bbcrewind.co.uk/sites/searchingformona/?fbclid=IwAR27VWG_AORa6mtVRcLO9-BcPdkBrrVwIbKSF1ahDUUXobbQ2NelEZ8FwyU
Ann-Marie Wrange
—