Wiehes värld finns i Malmö

Det är tidigt 1950-tal, mindre båtar lägger till vid kajen i Malmö hamn och folk strömmar ut, barn och vuxna som ser ut som vore de flyktingar.
En av alla de som kom till Malmö då var Mikael Wiehe med sin frånskilda mamma,från Danmark. Hans pappa var motståndsman och hamnade i fängelse under andra världskrigets tyska ockupation.
I Danmark var det ont om mat, man kunde inte se amerikansk film på bio eller dricka coca-cola – som i Sverige.
Detta collage av dokumentärfilm och personlig berättelse är introduktionen till …har du sett världen en musikföreställning på Malmö Live av och med Mikael Wiehe med flera, ett epos om Malmö med ett urval av hans låtar, här på Malmö Live till musik som spelas av hela symfoniorkestern, musikaliskt och känsligt arrangerat, som utvidgar Wiehes musik, med mer dovt melankoliska tonarter.
Uttrycket ”Har du sett Malmö, har du sett världen” är utgångspunkt för denna föreställning där man valt att ta bort första delen av meningen i titeln – varför, kan man fråga sig. Det handlar om stadens moderna historia från
betydelsefull industristad på 1950-talet med sitt stora Kockums varv till dynamisk kultur-och kunskapsstad på 2010-talet då högskolan blir universitet. Wiehes liv, hans text och musik gestaltar berättelsen om Malmö, så långt från huvudstaden Stockholm, så nära till kontinenten. En allvarlig berättelse om en kille som växer upp i en segregerad stad, vi i publiken får se en karta som visar att arbetare bor i den östra delen, medel-och övre medelklass i väster, nära havsstranden.
Han börjar spela jazz, sen genombrottet med Hoola Bandoola Band på 1970-talet, samarbete med Björn Afzelius, Folkfesten i Malmö (musik i stadens parker), ANC-galan i Scandinavium i Göteborg med mera.
Sissela Benn spelar den unge Mikael med distans, ibland med humor, som när han får ideliga telefonsamtal om spelningar med bandet – succé, redan från början. Edda Magnason sjunger Wiehes sånger på sitt eget distinkta sätt, vilket tar fram andra aspekter av sång och musik än upphovsmannen, förändrar, förnyar, tillsammans med orkestern.
En speciell känsla infinner sig då Wiehe sjunger sin låt Keops pyramid stående framför ett foto av Kockumskranen (en av de högsta i sitt slag) och låter sin sångtext om slavarbete i byggandet av de historiskt berömda pyramiderna i Egypten i någon mening associera med 1970-talets arbetare på Kockums varv – arbetets villkor, då och nu.
I första akten får vi i publiken följa pojken Mikael från barndomen med glåpord från klasskamrater över hans danska kortbyxor på vintern, han lyckas trots utanförskap engagera sig musikaliskt i ett Malmö i förändring. Sen får vi se filmklipp där arbetarstadsdelen Lugnet rivs (under protester) på 1960-talet, dessförinnan talar Per-Albin Hansson om folkhemmet i Malmö Folkets Park (Sveriges första), senare filmbilder med folk som samlas på Möllevångstorget, med polisbilar i bakgrunden, i nutid.
I andra akten spelar Sissela Benn Wiehes dotter, som i en scen sammanfattar sin fars arbete, en oerhört produktiv artist som gett ut 32 album, dessutom en mängd olika samarbeten, internationellt, mött Nelson Mandela, och många andra. Efter uppräkningen vänder sig dottern till sin far och frågar: Vad blev det av mig i allt detta?? Hon tittar ilsket på honom, reser sig ur stolen och lämnar rummet det ill säga scenen. En lång blick från pappan, som säger ingenting. Talande tystnad, om vad det kostar att vara framgångsrik och ha familj.
Femtiofem år gammal om Mikael Wiehe som vandrar genom ett nattligt Malmö, förbi huset där statsministern bodde ett tag, ”soptunnor där nån står och rotar, den fete kungen som sitter staty på sin feta häst” är en existentiell sångtext som fastnar, liksom den aktuella Släpp in mig! i duett med Edda Magnason.
Fredrik Ekelund har skrivit manus till detta Malmö-epos, Philip Zandén har regisserat en lågmäld föreställning, de underfundiga filmbilderna i samhörighet med text och musik har dokumentärfilmaren Magnus Gertten sammanställt med briljans.
Det är ett slags allkonstverk som gestaltar tidsandan i en stad med sin egen stolta och sorgsna identitet – ingen huvudstad Stockholm, ingen Sveriges framsida Göteborg – utan där världen finns i staden, nu tonsatt. Starkt.

Ingela Brovik