Konsten at dö med en röd clownnäsa

Det pratas så mycket i det offentliga rummen, och ändå blir det så lite sagt. I föreställningen Kunsten at dø (Konsten att dö), blir det inte sagt ett enda förståeligt ord, men ändå får de två framstående performerna, Paolo Nani och Kristján Ingimarsson, så mycket sagt. De två mimar och dansar historien om två clowner, som är på toppen av sina karriärer. Deras publik är överförtjusta i dem, och de skriver autografer till sina många fans som kommer till deras loge efter att ridån har fallit. Visst skojar och bråkar de två clownerna bakom scenen, men det råder också en solid vänskap, som cementeras, när den ena av dem, Paolo Nani, plötsligt får ett kuvert sänt till sig med ett trist budskap.
Vi följer de två clownerna både före och bakom en ridå, som är den enda scenografin. I sin scenshow agerar de två clownerna soldater i ett krig, som de inte forstår. Kristján Ingimarsson är den överordnade med röd næse och ett vilt ben, som han inte kan styra över. Ibland går han framlänges och ibland baklänges och så sparkar hans ostyriga ben. Paolo Nani, som spelar den underordnade soldaten med lång näsa och fallande axlar. Komiska vapendragare som inte kan göra en fluga förnär, men drömmer om att bli hjältar. Likaså uppträder de med en show där de spelar toreador och flamencodansös. Det är helt enastående kul, för att de snubblar på stegen och de tajta kostymerna gör det heller inte lättare för dem.
Efter föreställningen njuter de två clownerna långa ovationer som de sätter sig ner och lyssnar till, som om det vore en fin koncert. En fin recension i tidningen får de också. Den är inte större än ett frimärke, för de river bort allt ur tidningsartikeln som inte är positivt. När de två clownerna äntligen och välförtjänt sätter sig till bords för att spisa mellan sina föreställningar, blir måltiden till en enastående jongleringsnummer. Skålar, krus och bestick susar fram och tillbaka mellan de två spisande herrarna. Och äpplen grips med gafflar eller eller så spetsas de av flygande knivar.
Men så inträffar det att ett stort brunt kuvert kommer till Paolo Nani. I kuvertet ligger en röntgenbild av hans lungor. Det finns tre stora mörka fläckar på den ena lungan. Hans tid är utmätt. Showen är över för hans del och därför packar han ihop sina kostymer. För hur ska han kunna vara glad på scenen och få andra att le, när han gråter bakom ridån.
Föreställningens idé är att vi alla ska dö, så det gäller att njuta av livet så länge vi har chans att göra det. Och därför kommer clownen Paolo Nani också att hoppa ut genom den röda ridån och in till sin vän och kollega på scenen igen. The show must go on! Det är ingen konst att bli född. Men att dö, är en helt annan sak. Det kräver sin clown. Och det är Kristján Ingimarsson och Paolo Nani, verkar till synes kunna göra allt på scenen. De är verkligen sanna scenkonstnärer.
Trots det allvarliga temat är Kunsten at dø hysteriskt skojig och underhållande kroppsteater, av samma typ som den klassiska commedia dell’arte-traditionen med pantomim, improvisation och ljudeffekter. Man blir både berörd och på gott humör av den här poetiska föreställningen. Och även om vi påminns om att vi ska dö så han vi i slutänden hunnit glömma det. För Konsten att dö är en vacker hyllning till livet.

Kunsten at dø er en del af CPH Stage

Torben Kastrup