Välkommen till danstidningen.se. Allt om dans i Norden. Fredag 23 augusti 2019

Och det blev ljus och liv – och död

2019-05-28

Fakta:

Namn: Post no bills
Koreografi: Kitt Johnson
Ensemble: Koreografi og dans: Kitt Johnson, Lysdesigner: Mogens Kjempff Lyddesign: Sture Ericson
Plats: Dansekapellet, Köpenhamn
» https://www.cphstage.dk

År 2015 hedrades dansaren Kitt Johnson med en Reumert (det danska teaterpriset) för sitt solo Post No Bills, och nu kan vi, som inte såg verket den gången, uppleva det i Danskapellet på Bispebjerg Kirkegård i det nordvestliga Köpenhamn. Många vill säkert också gärna återse det prisbelönade verket, som har blivit kallat för en post-traumaföreställning. Kanske utspelar sig Post no bills omedelbart efter en form av katastrof, där en person ska återfinna sig själv, och där ett nytt liv långsamt börjar att växa fram.
Ett infernaliskt larm fyller det mörka rummet, men så småningom avtar larmandet, som är effektfullt komponerat av Sture Ericson. Även mörket måste vika undan för ett svagt ljus, som faller snett in över den nakna scenen. I detta späda ljus reser sig den lilla varelsen som rör sig långsamt iväg mot oss. Hon är iförd en svart overall och bär stora stövlar och handskar. På huvudet har hon en stor huva och påminner därför om en skrämmande bankrånare, men hennes rörelser och attityd viser ett mer vänligt sinnat och sökande väsen, halvt människa – halvt djur.
Från hålet i huvan kommer det ett gurglande ljud, som om hon försökte kommunicera med oss. Men vi förstår henne inte och kan inte svara. Hon försvinner därför in i sin egen värld av mekaniska rörelser och steg, som skapar ro och ordning i det kaos, som verkar vara inne i hennes huvud. Den mekaniska klappen på golvet och kroppen är också ett sätt, på vilket hon kan avgränsa sig själv i förhållande till det sterila komma rum hon har hamnat i.
Efter att hon har tagit av sina handskar och knäppt upp överdelen av overallen, kan hon med sina händer och armar känna in världen omkring sig – och inte minst sig själv. Hennes händer virvlar runt som en propeller eller som vingarna på en liten fågel, som står stilla i luften. Men flyga bort kan hon inte. Helt trist är det dock inte för den här karaktären, för när hon knäpper upp overallen över magen, kan vi se den böljande magen, som pumpar som ett hjärta. Också fingrarna är fulla av liv, de vibrerar som fjärilsvingar eller är det fågelungar i ett rede? En form av spirande liv alluderar de i alla fall.
Slutligen är karaktären helt demaskerad. När hon tar av sig huvan får hon ögonen på en spann fylld med livgivande vatten, som hon häller ut över golvet. Med bara fötter träder hon ut i vattnet. Lätt framåtlutad gör hon simrörelser, medan hon går baklänges genom vattet, så hon kastar en stor skugga, som liknar en bläckfisk. Och så forsvinner hon ut genom en bakdörr, som publiken också kommer att gå ut igenom från teaterrummet. Detta som en påminnelse om att vi ska öppna nya dörrar för att komma vidare, när det sker en form för olycka och sammanbrott i våra liv. När vi så kommer ut genom dörren, står vi mitt ute på kyrkogården. Visst är det vackert på den vårgröna kyrkogården, men den är ju också ett ’memento mori’. Vi påminns om livets skröplighet. Snart kan vi vara i samme situation som hovedpersonen i Post no bills.

Post no bills er en del af CPH Stage

Torben Kastrup

Fler Recensioner

Annonser