Tre världsdelar på scenen i ett dansens kulturmöte

I Haveselskapets Have (Trädgårsdföreningens trädgård) mitt i den köpenhamnska stadsdelen Frederiksberg finns många ovanliga och exotiska plantor från hela världen och inne i trädgårdens vackra gamla Brøndsal visar koreografen Lene Boel en inte mindre ovanlig och annorlunda koreografi. Till sina två koreografiska verk har Lene hämtat tre dansare från de tre världsdelar som man på våra breddgrader har minst tillhörighet, nämligen Asien, Afrika og Sydamerika.
I verket Global Souls handlar det om ett kulturmöte, där Mario Pounde från Kamerun, José Rodrigues Junior från Brasilien och Ismaera Takeo Ishii från Japan möts och genom dansen utväxlar erfarenheter och traditioner. Mario Pounde kommer med rituell stamdans och blixtsnabba steg som bland annat känns igen från den pantasuladansen. José Rodrigues Junior dansar samba-steg och capoeira, medan Takeo Ishii bidrar med mere meditativa rörelser, som vi exempelvis känner igen från tai chi.
Men det sker även ett annat slags kulturmöte, när varje enskild dansare inom sin egen kultursfär upplever en konflikt mellan den gamla traditionella världen och den moderna storstadskulturen. En kulturkonflikt som understryks av Rex Casswells lugna elektroniska musik, som plötsligt innehåller hektiska ljudbilder från storstaden. Men karaktärerna verkar kunna anpassa sig fint och navigerar fint i båda världarna. Från den moderna, globala storstadsvärlden kommer streetdans som de tre unga herrarna dansar synkront och så att säga förenas genom.
Mat är som bekant en viktig del av de olika kulturerna, därför dukar dansarne också upp lokala rätter. I mimiska sekvenser lagar dansarna mat, serverar, smakar av, äter och dricker. Bland annat får vi uppleva en högtidlig japansk te-ceremoni, eller kanske det är sake som hälls upp, för Mario Pounde trillar omkull efter att ha druckit ur sitt imaginära glas.
Global Souls är mycket underhållande, och de tre skickliga dansarna har inte bara en fin gemensam kemi, men skapar även en god och levande kontakt med publiken. Verket är som en naturlig fortsättning på de koreografier som Lene Boel tidigare har visat på olika scener i Köpenhamn.

I verket Immortality, som är ett solo med Ismaera Takeo Ishii, rör sig Lene Boel sig ut i ett mer nytt koreografiskt område, vilket alltid är alltid förnuftigt. Lene Boel kombinerar den långsamma japanske butoh-dansen, med den akrobatiske och explosiva streetdansen, vilket utgör en intressant kombination och en spännande förnyelse. Kanske Ismaera Takeo Ishii avlider mitt framför våra ögon och vi upplever hans liv efter döden? eller är han en shaman som drar oss med in i sin djupa trance. Det är i alla fall en medryckande andlig resa, och Ismaera Takeo Ishii är en formidabel reseledare som för oss in i det okända. Den ovanliga resan som är fint uppbackad av Jesper Kongshaugs meddiktande ljussättning, för oss genom värme och kyla, glädje och sorg, frihet och fängelse – och långt in i vanvettet. Dette vanvett lyser långt ut ur Ismaera Takeo Ishiis ögon, vars irisar dansar runt, så att man blir helt rädd för att de ska försvinna långt in i hans ögonhålor. Stundtals kan Ismaera Takeo Ishii framstå som en människa, som har blivit plastikopererad så mycket, att den nästan har blivit till en robot. Vanligtvis reser rejser en shaman till en annan verklighet för att hämta kraft och visdom, som kan brukas till att hjälpa andra i vår värld, men frågan är, om Takeo Ishiis shaman-figur i sitt sökande efter ungdomlig kraft vänder tillbaka till denna värld eller om han ändar i ett limbo. Härmed blir Immortality också en dystopisk vision om plastikkirurgi, kemiska föryngringsmedel och en sjuk dröm om odödlighet.

Immortality och Global Souls visas även även ikväll på Brøndsalen i Frederiksberg och sedan den 28-29 maj i Dansekapellet i Köpenhamn under teaterfestivalen CPH STAGE. Se även www.cphstage.dk/program/

Torben Kastrup