Storskaligt och vilset med effektivt slut

Stort och mörkt grått: scenen är väldig med dörrar som ingenstans leder, dolda luckor, förvridna perspektiv. Kafkas Processen som dans är ett storskaligt scenbildsverk som ledsagas av blandad musik som irrar från Schnittke till Weill och Pärt, ofta med klezmerliknande klanger. Musiken kommer ömsom live från orkesterdiket, ömsom inspelad, och inte alltid med vackra skarvar. Kostymerna är surrealistiska och skrikkören Huutajat kompletterar med att gasta ilsket.
Men om allt är stort, så är själva läsningen mindre. Den dansare som gestaltar Josef K., den moderna människans alltmer alienerade alter ego, får vandra från kapitel till kapitel som i en bok. Från en prolog byggd på Förvandlingen in i Processen kompletterad med några biografiska scener. På premiärkvällen dansades Josef K. av Arsen Mehrabyan, en mogen och avklarnad dansare, som jag sällan sett så blek och otydlig i ett otacksamt uppdrag som sammanhållande faktor.
Först i slutet av denna dansade Processen hettar det till i en scen mellan Josef K. och en roll som är både överstepräst och kanske Kafkas egen stränga pappa. Den enastående dynamiske Jérôme Marchand gör denna fruktansvärda övermänniska till en domptör, en diabolisk cirkusdirektör i glitterjacka, som stående på ett stort klot krossar Josef K. Bild och dans blir ett.
Jiří Bubeníček och tvillingbrodern Otto har i dansvärlden kallats ”balett-tvillingarna”; de är uppväxta i Prag i Kafkas kvarter, men som barn till cirkusartister fick de resa i Europa under barndomen trots järnridån. Båda bröderna blev dansare hos John Neumeier i Hamburg. Jiří B stannade länge som solist, och började koreografera. Brodern Otto har fortsatt som scenograf, som här, och de två bröderna gästar nu operahus i världen med berättande dansverk.
I fallet med denna Processen är det dans som mer transporterar en berättelse än gestaltar, förtätar eller finner uttryck för den. Ett stort, visuellt anslag kan vara förlösande, och det ligger nära till hands att påminna om Alexander Ekmans vilda bildäventyr som nyss hade premiär på Stockholmsoperan; men Ekmans bilder är sin egen berättelse. Bubeníček har pressat in den moderna litteraturens paradnummer, Kafka, i en episk tradition, och skildrar Josef K. som en ständigt förvånad person i omöjliga situationer. Dansmässigt är det föga profilerat, utan i en allmänt hållen modern stil. Några duetter står ut, men kvinnorna skildras å andra sidan i en sexistisk stil som känns omotiverad och oreflekterad.
En tidlös klassiker som Processen är en öppen bok för tolkningar: politiskt, psykologiskt, existentiellt. Individen som smulas ner av sin omvärld är både verklig och en mardröm. Den stränge fadern/prästen som slutligt krossar Josef K. förblir verkets bästa bild.

Texten är tidigare publicerad i Expressen 18 maj.

Margareta Sörenson